Flytten!

Hey, nu mera finns bloggen på Wordpress, eftersom jag hatar blogger.

https://harmningen.wordpress.com

Gubbäppelträdet

Gubbäppelträdet i trädgården öppnade en gång om året sina vita könskörtlar mot omvärlden och legioner av naturens svartglänsande, surrande seminatörer infann sig lydigt. Gubbäpplet, ett inhemskt dalskt tamäpple, har rött, fett skal och kött som är så mjukt att även tandlösa gamla gubbar kan ta en tugga. Som en boll av potatismos vars yta torkat till ett skinn. Som en insekt, inifrån upplöst av spindelns gift. Ett träd från vilket vi varje höst tog ned den frukt vi fann vackrast och nervöst tog ett bett, ett bett som varje år framkallade samma besvikelse, samma vämjelse. Ett årligt litet västgötaklimax. 

För mig hade gubbäppelträdet varit själva symbolen för ett land, där det kvävande överförmynderiet var så intensivt att till och med frukten var förtuggad och lättsockrad för en medborgare som saknar förmåga att avgöra sitt eget bästa. I gubbäpplet såg jag ett land som var en tundra helt oförmögen att frambringa något sött och solvarmt, som en ananas. 

Lönnrotharna #15

“Har världen fått en ny gud eller är det bara en ny väckelserörelse bland andra? Med oss i studion har vi Roger Lönnroth som frälstes inför tusentals människor i Storfors och byggde den en rörelse som som på några månader har gjort religion till en ny prioritet för hundratusentals människor. Välkommen.” Roger Lönnroth nickade mot nyhetsankaret och försökte hitta någonstans att göra av händerna.

“I studion finns även ärkebiskop Viola Höök, som menar att kristenheten inte är hotad av den nya guden - trots att kyrkan tappar medlemmar i ett aldrig skådat tempo.” Viola Hööks nickning var avsevärt mer tv-mässig och van, men det fanns något spänt runt munnen som förtog minen av biskopligt lugn. Roger Lönnroth såg grå ut i rutan och lite utklädd ut i sin dräkt.

“Frågan går till dig Roger Lönnroth, vad står din rörelse för och borde Viola vara orolig för att hennes kyrka tappar medlemmar?”

Roger Lönnroth såg avmätt road ut, “Vad vi står för? Inte står vi för något. Vi är ju inte en ideologisk utan en religiös rörelse, men jag tror att folk inte riktigt förstår det.“
Ankaret såg lite förvirrad ut. “Ni måste väl ha en lära som folk identifierar sig med, vad är det annars som drar folk till er?”

“Visst har vi en lära, men det vi främst har är en gud”, svarade Roger Lönnroth. “Jag är inte säker på att någon haft det tidigare. Även om jag inte har vågat fråga än.”

“Hur menar du att du inte vågat fråga än?”, frågade ankaret och såg ut att vara mer än bara professionellt nyfiken.

“Här måste jag få bryta in”, kom det plötsligt från Viola Höök innan Roger Lönnroth hann börja.

Roger Lönnroth vände en mild blick i ett trött ansikte mot henne och kontrollrummet fick till slut in alla tre i bild.

“I en modern gudstro är Gud en metafor. En metafor för kärleken. För mänsklig strävan. En fokuspunkt för våra medmänskliga och humanistiska ideal, en personifiering av det vi uppfattar som rätt.” Hon vände sig snabbt mot Roger Lönnroth och lade retoriskt till: “Jag antar att du håller med, Roger?”

Hon vände ansiktet mot mot ankaret utan att vänta på medhåll. “Det som är farligt med frälsning och den här blinda tro vi ser bland människor är att samhället inte har hunnit följa med. Jag tror att alla är lika överraskade som jag över den här plötsliga gudfruktigheten och jag tror att vi måste ta ett steg bakåt och fundera på vad det här leder till för vårt samhälle.“

“Menar du att Roger Lönnroths Solkult är en farlig rörelse? Borde samhället dra paralleller till sekter som Aum Shinrikyo eller andra grupper som har försökt skada människor i sina religiösa strävanden? Roger Lönnroth, är din rörelse farlig för Sverige?”, frågade ankaret och lät en smula road.

“Viola, det du inte förstår är att gud inte är en metafor. Gud har kommit nu. Till dig med.” På Roger Lönnroth röst hördes det tydligt att han innan den 3 juni 2005 hellre skulle ha tagit gift än försökt prata med någon om gud. Han försökte inte sälja något med tungotal eller bländvita tänder, för han bar vetskapen om gud i sitt hjärta, och det var en avsevärt tyngre börda än en tro, hur glödande den än var. Han satte handen mot bröstet och ett ljus växte fram bakom den och blev allt starkare. “Jag tror att vi kommer ta emot honom allihop. Han har gett oss liv. Vi måste följa honom.”

Roger Lönnroth började lysa inifrån och medan det skräckslagna teamet i nyhetsstudion på Sveriges Television mötte sin gud, vände Viola Höök på klacken, slet av sig mikrofonen och gick ut ur studion.

Lönnrotharna #14

Dieter Schläger kände sig tjock i halsen, men uppskattade ändå vad han såg i spegeln. Det är en förvånansvärt bekväm dräkt, tänkte han och roterade överkroppen fram och tillbaka för att se hur de olika lagren tyg rörde sig. Det såg vackert ut och även om tofsarna inte var så vackra eller stora än, så glittrade de på ett tillfredsställande sätt mot de varmt orange och indigoblå tygerna. Han vägde en i varje hand och sade till sig själv att nu var detta Dieter Schläger, den verkliga guden hade nått honom.
Kyrkobyggnaden fanns det ett behov av. Ingen ifrågasatte hans rätt att vara där och det fanns få, om någon, som fortfarande var troende kristen i Storfors. Stiftet höll sig borta och ärkebiskop Viola Höök hade ingen hört av sedan tv-framträdandet.

 Sakristian både kändes och doftade välbekant, den fuktiga doften av sten och puts och papper. Ett glas med gammalt nattvardsvin stod på bänken sedan kvällen innan, han kände att hans dagar som nattvardsservitör ändå var förbi och hade unnat sig ett glas medan han satt under en skrivbordslampa och lärde sig göra tofsar med handledning över telefon.

 Han klarade inte av att göra sig av med psalmböckerna, men det verkade inte heller som om någon krävde det av honom. Gud hade inte sagt något, inte heller Roger Lönnroth, så han lät dem bero tills det fanns ett behov. Kanske ville någon i framtiden sjunga en sång för att det var kul och för gamla minnens skull? Och varför inte, att försöka hålla kristenheten borta kändes bara löjligt när gud hade trätt fram. Tanken på att någon föll av och blev omkristnad kändes bara löjlig.

Crotho XII

Med Crotho XI hade det inte varit mycket bevänt efter att tian släppts. Marknaden var mättad, det var vad analytikerna sade. Det stämde i viss mån, de bemedlade hade redan sina Crotho-enheter installerade, men mångas var åldrande och de medellösare lagren av befolkningen såg fortfarande världen för vad den var. Men med Crotho XII kom nya features.

Jag klev ut ur butiken med en fullständig ny känsla i kroppen. Jag kunde inte bärga mig, bara dentriterna hunnit ansluta sig till Crothons utskott skulle jag snart kunna installera vilka applikationer jag ville.

Två dagar senare, de längsta i mitt liv, satte jag igång. Det första jag gjorde när jag vågat gå igenom installationsprocessen, som för övrigt inte påverkade min varseblivning alls, var att roota enheten. Det gjorde alla med någon form av självrespekt. Steg två var ModeShift. Därefter letade jag mig igenom alla interfacen och hamnade i menyn Surface och började modellera.

Det första jag gjorde, det jag drömt om sedan jag föddes, det gudarna måste ha avsett med universum, var att ställa in Surface på "Skin". Menyerna guidade mig fram till rätt nyans, jag var ute efter en ljus och len variant med ganska lite behåring, den var främst som persikofjun i mitt huvud. Mammas skinn var lent och varmt och doftade lite tvål, lite människa. Jag hittade en ton som kändes rätt i menyerna, en textur som verkligen kändes rätt och tryckte på ok.

Allt blixtrade till och jag upplevde en yrsel som fick mig att nästan kräkas, jag hade varit för ivrig med att testa enheten. När ljuset sänktes var allt precis rätt. Precis rätt. Jag sträckte ut handen mot köksbordet. Det var lent och mjukt och varmt. Den släta huden gick ner längs benen som stod på golvet, som det också hade precis samma nyans och textur. På bordet stod en levande skål av människa, i den låg två päron som också de var trettiosju grader varma, lena och hudfärgade. Jag tryckte ett mot ansiktet och drog in doften, det var magnifikt. Jag bet igenom skalet och blundade, innanför surfaceinställningarna fanns päronet precis som vanligt. Knoppen på köksskåpet var mjuk och len, dörren såg ut att vara perfekt och sömlöst klädd i levande hud. Dricksglasen var förstås inte längre genomskinliga, men det mest märkliga var hur vattnet som rann ur hudkranen tedde sig. Crothon lyckades blanda vätskans flödande rörelser, strålen, små och stora droppar, rännilar och flödet längs vaskens botten ned i avloppet, allt med människohudens färg, textur och mjuka lenhet. Jag doppade mina naturligt hudfärgade fingrar i glaset så att de täcktes av rinnande hud som droppade ner på hudköksbänken och bildade små märkliga utväxter. Jag tog glaset och drack djupa klunkar.

Om två år skulle en ny Crotho komma. Jag hade redan börjat spara. Rykten gick om att nya kvantchip som visats på teknikmässor världen över skulle i finnas i produktion redan om ett år och att de skulle göra det möjligt att inte bara ändra färger och texturer på ytor, utan även hur de upplevdes på insidan. Jag darrade inombords.

Konterfej

- Sitt nu still, bror. Men slappna av.

De befann sig i bortre änden av rummet, Bror vid ett staffli och bror i en karmstol i en stel och lite onaturlig kroppsställning. Bror ville ha ljuset från fönstret på brors vänstra sida, en sida han sade var bäst. Det kom inga invändningar.

- Bror, får jag prata?
- Du får prata, bror. Det är nästan bättre. Då stelnar inte dina drag till en mask, det kan annars hända. Den som inte rör sig i andras ögon stelnar i deras sinnen.
- Du driver med mig, Bror, sade bror och log med ögonen. Du försöker prata som jag brukar och det var en bra bild, Bror. Du gjorde det för bra.

Bror skissade med kol och log bakom duken.

- Ja, jag skojar med dig. Men du vet, min värld är inte som din. Jag gör bilder i rummet, två eller tre dimensioner, sällan ens särskilt lika verkligheten. Du gör bilder i tanken, oändligt rika, men så mycket svårare att visa upp.
- Bror, det är min upplevelse också, precis så. Jag undrar om den inre världen ständigt vill ta sig ut, men att vi har olika sätt att föra ut den i det där de kallar verkligheten.

Han flyttade sin bruna blick mot fönstret och verkade fundera en stund.

- Bror, tänk hur synd det är om dem som inte får det ur sig. Och Bror, tänk på alla de som inte har tillägnat sig ett språk för att få det ur sig. Arma människor!
- Tja, kanske. Det finns ju genvägar. Tänk hur många som dricker eller äter piller. Dina cigarretter, är de inte också ett sätt att dämpa strömmen?
- Bror, du värmer mig, din vänskap är min käraste rikedom! Så är det! Strömmen!

Han hade svårt att sitta stilla i stolen

- Är det du och jag bara, eller gäller samma sak alla människor? Vad tror du, Bror? Ser de strömmen flyta, ibland lugnt som Eufrat, ibland skummande och vilt som Storforsen?

Han lugnade sig och slätade till det svarta håret på sidorna av huvudet och strök en hand över flinten, där inget hår fanns att rätta till.

Sedan samlade han sig och satte sig tillrätta i stolen och slätade ut pressvecken på de mörkblå byxorna. Han såg till att skjortkragen låg rätt, som inför en fotografering eller ett viktigt möte, och tycktes slappna av efter att ha kontrollerat att de runda kinderna forfarande var välrakade.

- Bror, jag är nyfiken, vem tror du att jag blir? I bilden?

Bror log igen bakom duken medan han skissade.

- Vi får se, bror. Du får ha tålamod.

Bror riktade blicken mot den punkt de hade kommit överens om och slappnade av ytterligare.

- Bror, du har som vanligt rätt, jag ska vara lugn. Nu ska jag konterfejas, inte ta din tid med mitt eviga prat. Jag ber om tillgift för att jag alltid stör dig, Bror.

Bror log och jobbade vidare med sina kol.

Till Ola Larsmo

De flydde, men inom sig. Djupare och djupare bröt de ny mark, långt ut på prärier och stäpper, högt upp i fjällmassiv. De törstade i långa karavaner på dödsföraktande färder längs solsvedda platålandskap, där skarpa skärvor och splittrade klippor rev igenom hästarnas skor och nötte hovarna in till det blödande köttet. De vände moränåsarna ut-och-in för att hitta byggmaterial, de sökte och fann mineraler och de syntetiserade allt som var naturligt i tunga maskiner.

Detta fortgick tills de till slut hade funnit sina sökta habitat: Svenskblygderna. En plats där de kunde ta sina bultande hjärtan i vänstra handen och från dem borsta bort lite jord och boss med en smutsig näve. Därefter hade de att svepa in dem i sina näsdukar och sedan gräva ner dem i den hårda jorden i gropar upptagna med stor möda. I dessa nejder, och på sina bultande hjärtan, satte de upp höga bopålar. Nu var de hårda och de hörde samman med själva jorden, som motvilligt stötte upp deras föda i ojämna och knappa portioner.

Svenskblygderna? Var det bara ett ord som i sin passiva och kliniskt vulgära aggression plågade dig? Ett ord som väckte avsky och vämjelse? Är den krypande känsla av obehag i bröstet som detta ord lämnar efter sig, som en läckande påse kompost på hallmattan, ett arv efter en sexualsyn som du lånat från en gammal slagrörd prost med fradga i mungipor och ett sedan generationer inlärt förakt för alla kön utom hans eget? Det är svårt att säga, men kanske säger det något om dig. Om oss. Men antagligen inte det vi tror.

Bror och bror

- Bror?
- Ja?
- Bror, jag vill att du gör mitt konterfej.
- Ditt konterfej? kluckade Bror.
- Du skrattar, Bror? Jag förstår inte?
- Du kan inte använda sådana ord, bror. Konterfej! Jag blir full i skratt och måste börja om med leran om mina rörelser blir ryckiga av skrattet.
- Jag förstår vad du menar, Bror. Men man måste välja.
- Välja, bror?
- Ja, Bror. Med orden bygger vi världen mellan varandra. Jag kan välja att göra den världen mystisk och vacker, bygga den av sagor och allt det vackra en människas tunga kan forma. Eller så bygger jag den av självklarheter och sådant som är på förhand givet. Vill du att världen ska överraska dig, Bror? Vill du överraska världen? Eller tror du att den inte behöver din hjälp att bli vackrare? Jag vet att du redan har svaret på den frågan i ditt hjärta. Det strålar från din hud. Du besvarar den frågan i varje sekund du lever, Bror.

Bror hade ljusbrun lera i ett långt stråk tvärs över ansiktet och stod lutad över kavaletten, bror satt vid bordet och knackade fram en ny cigarrett ur paketet innan han lade ner den och reste sig hastigt.
- Vill du ha te, Bror? Han och gick bort mot gasplattan som stod på en låg skänk i hörnet.
- Te vore gott, bror, sade Bror och backade ett steg från kavaletten för att se vad han åstadkommit.

En kastrull i emalj fylldes ur kannan och lågan tändes och vreds upp. När bror ställde två koppar på bordet tog han med sig cigarretten och tände den vid den blåa gaslågan och fastnade sedan med blicken ut genom ateljéns höga spröjsade fönster. Nästa år behövde de kittas om.

Bror gjorde ett par justeringar i leran och torkade förstrött av händerna på långskjortan. Han gick fram till bror tog utan närmare eftertanke cigarretten ur hans mun och sög i sig två kraftfulla bloss som fick tobaken att knastra.

- Jag ska göra ditt konterfej, bror. Det ska bli ett sant nöje.
- Tack bror, det kommer att bli en upplevelse. Sätt dig, jag gör en smörgås. Det finns ägg.

Hur gör man för att rinna ut över tillvaron sådär, med samma självklarhet som vätska? Det var något med vätskor med låg ytspänning och viskositet som påminde Tim om Franks sociala förmågor, hur han alltid lade sig nära och tätt intill i konversationerna, drejade bi. Han klistrade sig, rann, ångade och dröp, men som en varm dusch efter en plågsam långmarsch med kängor och stridspackning, inte alls som en kall avrivning, eller ens den där duschen med kommunalt, igenkalkat munstycke och dåligt vattentryck.

Tim själv var mer som underkylt regn – så fort något rörde honom frös han omedelbart till is och blev farligt blank, folk halkade fort, konversationer for i diket eller kraschade tragiskt in i träd och mitträcken. Det hände att han hade turen att något frös fast också, dröjde kvar utan att riktigt veta varför, men det brukade gå över.

Tim bestämde sig. Han tog sitt anteckningsblock ur ryggsäcken, letade fram sin bra bläckpenna och en tom sida och satte sig i närheten av Frank. Inte för nära, han ville kunna se hur närmades av andra. Han lade vänster ben över det högra och började iaktta. "Situation: Lunchrestaurangen, dricker kaffe", antecknade Tim. Nu skulle han bara vänta på att Frank började samtala eller umgås med någon. Med rätt systematik kunde han snart vara någon sorts mönster på spåren. När han tittade upp såg han att Frank tittade på honom. "Vad skriver du, Tim? Det ser nästan ut som om du tittar på när jag dricker kaffe?", frågade han roat. Fem minuter senare satt jag och berättade om min plan.

Bror

– Bror, jag trodde att det skulle bli annorlunda.
– Annorlunda bror, hur menar du?
– Jo Bror, att när vi var inne i snurren, alltså när vardagen och livet avkrävde oss den största anpassning, så skulle vi foga oss.

Kavaletten med leran vreds ett kvarts varv, kort senare växte kött fram ur leran i form av en ryggtavla. Någon tände en cigarett, det kan ha varit jag.

– Gjorde du inte det då, bror? Anpassade dig? svarade Bror med försommarsolen på sin panna genom de höga ateljéfönstren och äppelträden utanför.
Bror funderade och knackade nervöst med tändsticksasken i bordet.
– Jo, men allt låg ju kvar, Bror. Under ytan. Inte ens djupt begravt.
– Bror, det kanske är självklart, hjärnan formas innan vardagen formas, hjärtat kanske vill vad det vill även om du gör något annat på dagarna?
– Jo, du har rätt, Bror. Men jag kände förtröstan om att jag skulle kunna vandra den här vägen, den verkade bra. Som när man lär sig dricka bittra drycker; det är hemskt i början, men nödvändigheten tvingar en att vänja sig, och sedan älskar man det.
– Är det nödvändigt att dricka bittra drycker, bror?
– Det är nödvändigt, Bror. Att skaffa sig vanor är en del av att bli vuxen, och att bli vuxen är en medveten process, ett långt och plågsamt umgänge med en demonregissör som med blod mellan tänderna klöser glädjen och allt som spritter ur ditt liv. De bittra dryckerna är rekvisita, men rekvisita behövs, annars blir det sån där konstig experimentell teater – och vuxenlivet är ett kostymdrama.
– Det låter drastiskt, bror?
– Jag tror att det är drastiskt, men jag förstärker naturligtvis verkligheten i min berättelse, precis som du gör i dina skulpturer, Bror.
 
Bror såg ut att inte höra, men arbetade muttrande vidare med fingrar och en mirett kletig av ljusbrun lera. Bror visste att han hörde.

– Men det går inte hela vägen, bror, är det det du säger? Bror formade en arm och putsade ett skulderblad.
– Bror, den som tror sig ha grävt så djupt ljuger, det är vad jag säger. Det känns som om jag har råkat se i en spegel från fel vinkel och råkat se in i en annan verklighet, en dimension bortom vår. Och där, Bror, låg allting kvar i en hög och väntade på mig.
– Men är du inte alls anpassad, bror?
– Jag är som du, Bror. Mer sliten, mer erfaren. Avsevärt visare och jag kan nya saker, men anpassningen är fernissa. Civilisationen är en fernissa, allt handlar om hur många lager du har lagt på och hur mycket du låter den flagna mellan strykningarna.
– Bror, du har rätt.

Händerna darrade. Det var så länge sedan sist, så otroligt länge sedan. Med cirklande rörelser smekte hennes tummar det perforerade skinnet på ratten och hon besiktigade de mätarställningar som kändes relevanta. Motorns varvtal var normalt, visaren hoppade försiktigt i den ojämna tomgången. Bensin fanns fullt tillräckligt, handbromsen var i. Bilen hade gått omkring tjugotvå tusen mil. Fjädrar kändes genom stoppningen i den söndersuttna stolen.

Hon tog ett djupt andetag och greppade handbromsens bakelithandtag och ryckte in ett andetag, drog spaken uppåt en smula, tryckte in spärrknappen och släppte ner den i botten. Bilen började genast rulla baklänges och hon lade i backen, vred sig halvt om och gasade ut ur garaget med höger arm på passagerarsidans ryggstöd. Småsten klattrade mot växthuset när hon lät bilen sladda runt på grusplanen och på väg ut på från utfarten mot landsvägen vred hon på halvljuset.

Izzy

"Ora et labora. Snarare hora et labora", skrev Izzy ilsket på telefonen och skickade iväg det lite extra hårt. Hanna svarade snabbt kolon och versalt P, därefter en bild av en kaffekopp, Issy svarade 2min och de möttes efter nästan precis två minuter i det lilla fikarummet, som till skillnad från det stora egentligen bara var en diskbänk bakom en skärmvägg mitt i ett kontorslandskap. En mikrovågsugn för liten för en normalstor tallrik, en vanlig kaffebryggare för lunchrestaurangkaffe och en Nespressomaskin. Av aluminiumkapslarna fanns som vanligt bara de ljusa kulörerna med smak av magsaft kvar, så Izzy och Hanna valde snutkaffet. Kaffet dracks i företagets ganska exklusiva muggar och mjölk dolde den brända smaken i någon mån.

"Vad blir det av rapporten?", frågade Hanna så lågt det var möjligt och Izzy svarade med att himla med ögonen och kasta huvudet bakåt. Hon kompletterade med ett rosslande ljud ur strupen. "Han ändrar sig igen. Nu låter det som om han aldrig sade det han sade, utan det Birgitta sade för en månad sedan. "Nilsson?" frågade Hanna. "Weber", svarade Izzy. "Hora et labora", sade Hanna och försökte samtidigt hälla i sig det sista kaffet lite elegant, men satte det i halsen med ett märklig gurglande, och Issy skrattade för första gången den dagen, trots att hon fick en kaffefläck på blusen. När hon hade hostat klart och Issy hade torkat tårarna avslutade Hanna med sin vanliga devis. "Du vet att du inte kan bry dig om vad du jobbar med, du ska bry dig om jobbet. Det är skillnad." Izzy nickade, men undrade om hon verkligen förstod, och förstod hon så var hon osäker på om hon höll med.

Izzy Pancz-Dahline gavs namnet Isabella Dalin av sina föräldrar efter födseln, men skaffade sig ett annat som passade bättre med hennes karriärval redan innan hon började på Berghs. Nu sov hon illa på nätterna och snubbarna på Tinder kändes ointressanta allihop. Hon hade till och med börjat äta hemma – ensam.

På hennes nattduksbord låg två böcker som hon lånat från två olika kollegor, eller kanske snarare prackats på när de märkte att hon inte riktigt var i form längre.

Den första var från Hanna och spann vidare på mindfulnesstrenden. När hon läste den fick hon veta att det var av yttersta vikt att hon levde sitt liv nu. Idag. Här. Nu. Njut av stunden. Är du lycklig? Känn. Är du stressad? Känn in stunden. Blir det värre? Surfa på vågen och känn in ångesten riktigt rejält, så blir det lugnare sen. För så länge du inte är närvarande i stunden kommer du aldrig att kunna känna in nästa stund. Varje mening Izzy läste fick henne att känna att hon kanske inte levde, hon kanske bara... var? For runt? Åkte med? Levde i dået? Eller framtiden?

Ångesten gnagde hur mycket hon än surfade på den, Hannas bok viskade hela tiden från nattduksbordet om hennes enda liv, det som var nu-nu-nu, och ifrågasatte med eftertryck om hon levde hon det fullt ut. Verkligen levde? Sitt eget liv eller någon annans? Snart var det försent och hon var död. Kanske imorgon. Och då var det ju så dags.

Den andra boken hade hon fått av Birgitta Weber, en parant sextiotvååring med en imponerande karriär bakom sig. Det hördes när hon kom på sina höga klackar längs korridorer, dekorerad som en gammal general med dyrbara, smakfulla och ständigt nya smycken på dräktjackan. Izzy hade aldrig sett henne slarvig i håret eller kommit på henne med att äta. Hon visste alltid vad som skulle göras, hur, av vem och när och hon avskydde de flesta kvinnor och alla oattraktiva eller charmlösa män. I branschen kom man dock inte långt om man inte hade endera.

Birgitta Weber hade av någon orsak tillåtit sig att klicka med Izzy och faktiskt börjat fungera som mentor för henne. Det hade kastat Issy uppåt längs både utvecklings- och karriärstegarna tio gånger snabbare än hon någonsin annars hade kunnat klättra. För det var hon aldrig så tacksam, men nu låg boken från Birgitta Weber, med dedikation på födelsedagen från författaren, och predikade att hon skulle sätta upp tydliga målsättningar i såväl privatliv som karriär.

Det handlade om långsiktiga mål i yrkeslivet, var ville hon vara om ett, tre, fem, tio och tjugo år och hur skulle hon ta sig dit. Hon förväntades som ansvarstagande människa som värdesatte sitt liv även sätta upp målsättningar för sin utveckling på alla tänkbara andra områden, det kunde vara matvanor, träning, kärleksliv, samlagsteknik, familj, uppfostran, idrottsliga prestationer, kunskap om musik, konst, dyra viner och allt annat man kunde tänkas vilja utveckla när man var den typ av människa Birgitta Weber trodde att Izzy ville bli.

Nå låg de båda böckerna där på varandra, högljutt tjafsande i mun på varandra, natten igenom. Det var ett jävla hallå. Inte konstigt att Izzy Pancz-Dahline inte kunde sova.

Lönnrotharna #13

Släpljuset gjorde turistgrupperna på Drottninggatan till långa, svepande skuggor på marken och putsen på de gamla husen till brinnande guld. Japaner och spanjorer stannade till och tittade en stund på den lilla gruppen av Lönnrothare som stod med handflatorna öppna mot den sjunkande sensommarsolen och mässade sina underliga harmonier. En av dem var inte äldre än tretton år, hennes röst var spröd och ovan, men hennes leende var äkta när hon sjöng med slutna ögon.

Yusei Hayashi och Hanata, hans fru sedan tre veckor, stannade till och Yusei lyfte sin kompaktkamera för att ta en bild på gruppen. Deras dräkter sprakade i orange och indigo och ledarens guldtofsar glittrade. Mot rappningen i släpljus skulle det bli en spektakulär bild. Han tog en stund på sig att rama in den rätt, men det kändes inte som om de skulle vara klara snart, det fanns att komponera.

Hans ögon fästes vid ledaren i displayen, hennes grå hår var nästan vitt, hennes ansikte magert och ganska strängt. Hon sjöng med slutna ögon och vaggade svagt fram och tillbaka. Hon såg så lugn ut och verkade vara fullständigt uppslukad av sin andakt.  Yusei hajade till när han i displayen plötsligt såg hennes ögon spärras upp och hur hon stirrade honom rakt i ögonen via i kameran. Han lyfte blicken, men utanför kameradisplayen blundade hon fortfarande som innan och vaggade långsamt.

I displayen började hennes mun att röra sig. Han kände inte igen orden han hörde, men han hörde inte heller med öronen. Det var inget språk han hade hört tidigare, men han förstod precis vad hon sade. “Ljuset är du, Yusei Hayashi. Det är inte ditt att fånga.” Han tvekade en stund men tog av någon anledning ändå bilden. När han tittade upp från displayen stod hon och mässade tyst med slutna ögon precis som innan. “Vad är det?”, frågade Hanata. “Jag vet inte”, svarade Yusei och när hans fru fortsatte fråga stängde han händelsen inom sig och sade att han hade fått något i ögat.

Lönnrotharna #12

Lena Tobé rullade i maklig fart utmed Riksväg 44. Hon hade tagit god tid på sig från Lidköping och var nu, en och en halv timme senare, i höjd med Hunneberg på Västgötaslätten. Hon svängde av 44:an mot Västra Tunhem. Den nya avfarten var inte färdig, men hon hade sett tunga dumprar och andra maskiner någon kilometer tidigare. Ytterligare en bit innan hade hon kunnat se den nya smäckra promenadrampen ta form, ett litet underverk i trä och glas som var planerad att löpa längs stupet, en fantastisk väg upp för pilgrimer som kom till fots för att utöva olika ritualer. Utsikten och upplevelsen skulle bli spektakulär, byggteknikerna var hållbara, moderna och beprövade och arbetskraften välbetald. Alla var nöjda, inte minst Roger Lönnroth, som personligen hade visat henne platsen och med 

Längs den grova vägen av sprängsten och makadam skumpade Range Rovern fram mot den nya anläggningen som låg ungefär en kilometer söder om Gårdsjön. Här löpte ett högt Gunnebostängsel och utanför två höga stannade hon till. Hon höll in dräkten för att inte smutsa den mot den nu leriga bilen och klev försiktigt mellan vattenpölarna och för att byta skorna mot stövlar med stålhätta och bygghjälmen ur bakluckan. Hon hade kunnat ha vanliga arbetskläder, men det var ett officiellt besök, hon ville visa underentreprenörer och andra att det här inte var vilket bygge som helst, det här hade beslutats av högre makt. 

Hon hon höll NFC-taggen mot maskinen vid grinden, som svängde upp och hon skyndade sig för att hinna in i bilen och igenom innan de stängdes igen. Det var bara några hundratals meter kvar och hon ställde bilen vid en rad andra, vanliga personbilar och kände sig ivrig. Hon skulle få se hur grundarbetet fortlöpte, armeringar, löst problem. Ritningarna kunde hon utantill. Framför henne skulle den strora piazzan breda ut sig, norr om den skulle byggnaden för administration ligga och i öster, i linje med solens uppgång under de viktigaste datumen, pelarna. 

“Ljus är liv”, ropade hon mot två män i orange västar som tittade mot en bulldozer som arbetade. “Lena!”, ropade den vänstra, “Välkommen, ljus är liv!” 

Lönnrotharna #11

Elisa Törn, 23 år, för dagen cyklist med ärende till Storfors centrum och det kommunala biblioteket, ville skrika rakt ut. Hon hade inte hunnit ducka, istället hade hon tittat upp just som hon hörde ett snytljud och såg hur den ganska hårda motvinden kastade ett löst slem rakt mot hennes ansikte. Hon var tacksam att hon hade glasögon, men förbannade att hon varit andfådd i motvinden och hade haft munnen halvöppen. Hon bestämde sig för att aldrig mer vara andfådd, bromsade hårt och försökte med tankekraft alstra en flod av saliv för att skölja bort snoret innan hon kände smaken, men det var försent. Hon önskade att hon skulle spy, men inget kom. 

Var det möjligt och rent av värt det att bara slita av sig ansiktet där och då? Hon var ju ändå utstött, kanske skulle livet kännas enklare om det fanns en tydlig orsak? Barn som skrek av skräck, människor som viskade och pekade? 

Hon slet upp kassen med böcker och virkning ur cykelkorgen, offra kassen? Nej, virkningen som aldrig blev klar. Hon torkade sig frenetiskt och noggrant på två färdiga mormorsrutor, som nu aldrig skulle ingå i en filt av nittiosex likadana. Det här var droppen. Hon började undra om hon hade gjort något? Varför kunde Elisa Törn inte ens cykla nedför gatan utan att dränkas i främlingars utsöndringar? Det var flera år sedan hon grät, men nu rann bittra tårar längs hennes torra kinder. Hon slängde cykeln på marken och gick gråtande rakt fram, en åldrad kvinna tittade på henne och verkade vilja säga något tröstande, men fick en blick som var så svart att hon inte vågade. Elisa skrek rakt ut in i handen och bet sig hårt i handflatan. 

Plötsligt stod hon i en gles folksamling med maskara på kinderna och bitmärken på händerna. Världen stank av grillrök och ganska nära henne stod en fet kvinna och sålde sockervadd, trettiofem kronor för en matsked socker. Långt borta, någonstans över sjön, såg hon en märklig molnformation vid horisonten. Det knastrade märkligt i ena örat och hon gned sig hårt i det med handflatan när hon samtidigt hörde en märklig, surrande baston rulla runt i den plötsligt tunga luften. Något lade sig bredvid grilldoften, det luktade som när elektriska lok bromsade. 

Lönnrotharna #10

Jag ställde frågan som alla ställt till Roger Lönnroth: Varför skepparkransen? Kanske skulle jag få ett bättre eller annat svar än andra fått tidigare. Han svarade det han alltid svarade, men med ett litet leende jag aldrig hade sett i tv-intervjuerna: “Vad tror du själv?” 

“Religiösa ledare och utövare har väl alltid velat känneteckna sig på olika sätt”, resonerade jag. “Man vill visa tillhörighet, att utseendet inte är viktigt. Man bär hattar och kippor för att dölja huvudet för gud, munkar på medeltiden rakade sig på hjässan för att gud skulle se dem helt och hållet. Man markerar rang. Man bygger samhörighet.” Jag tyckte det lät ganska påläst.  

“Det är säkert något sådant”, sade Roger Lönnrot, “men ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. Det finns säkert en poäng i att folk ser att vi är de vi är, men jag vet inte riktigt varför. Vi har inget hemligt språk, inga uråldriga skrifter, men vi har något ingen haft förut. En gud som talar till oss, som är närvarande, och som ger oss makten att visa upp det gudomliga för andra.” Han lyfte en av de gyllene tofsarna på dräkten och viftade med den lite. “Jag tror att gud vill att jag ska synas för att jag kom först, för att andra ska se möjligheterna när de ser mig.”

“Var är gud nu?”, frågade jag. Roger Lönnroth lade handen på sitt bröst och slöt ögonen. “Gud är här, gud är alltid här.” Bakom hans hand tändes ett ljus som sakta växte. Till slut blev det så starkt att jag såg handens ben genom kött, blod och hud. Han såg otroligt lugn ut, som om han var hemma i ljuset och ville gå upp i det helt, men verkade besinna sig och lät ljuset falna. Han flyttade handen innan det slocknade alldeles, skenet var fortfarande bländande och tycktes faktiskt inte komma från inom honom, utan ur ett hål, ett hål med ofokuserade kanter som slöts sakta och lite dallrande. Det såg ut som en hägring som försvann bakom en kameras slutare. Ljuset blev litet som ett knappnålshuvud och försvann till slut, kvar fanns bara dansande blå och röda fläckar framför mina ögon som gjorde att jag inte såg Roger Lönnroths ansikte när jag såg rakt på honom. 

Upplevelsen var surrealistisk och skrämmande. Jag såg för första gången i livet något övernaturligt, det så många upplevt de senaste åren, men som ingen lyckats förklara än. Det som indirekt samlade miljontals människor över hela jorden. “Kan du ta med mig?”, frågade jag, jag tror att jag darrade på rösten. Jag kunde inte se det, men det lät som om han log när han svarade. “Är det en hypotetisk intervjufråga eller en del av intervjun?” Jag bad att få låna toaletten. 

Badrummet var ljusblått och luktade Bliw och toablock med någon sorts citrondoft. Det var välstädat men slitet, med plastmattor och våtrumstapet och en noppig badrumsmatta från Jysk. Det började flimra framför ögonen när jag drog ner gylfen och jag satte mig så fort jag kunde på golvet med ryggen mot det gamla men märkligt välstädade badkaret. Ett duschdraperi av plast svalkade min nacke när jag lade huvudet mot kanten för att blunda en stund och lugna mig. Tankarna flög av och an och jag försökte samla dem genom att läsa på om innehållet i en flaska Dubbeldusch. 

Konsekvensneutralitet var mitt ledord. Med mina texter hade jag skapat stora försäljningsframgångar åt företag, bidragit till att stänga daghem och avslutat politiska karriärer. Jag hade fria händer från nyhetschef och chefredaktör och ägargrupp, de visste att jag var deras guldäggsvärpande gås. Trots kontroversiella reportage och trots att jag skapade mig mäktiga fiender, så kunde de dra in annonsörer med mitt namn – alla förstod att hundratusentals ögon skulle hitta till annonser i både papper och webb genom mitt namn. Jag tjänade hyggligt med pengar för att vara dagspressjournalist och hade två barn, även om jag bara fick knappt halvtid med dem sedan skilsmässan. “Men tänk på allt du hinner med!”, brukade folk säga, men faktum var att jag bara jobbade mer. Jag såg mig själv som en ganska hård man, där mycket lite tog sig in under ytan. Jag brann för rättvisan, intalade jag mig. Jag vek mig inte för vare sig människor eller gudar. Trots det rörde Roger Lönnroths ljus vid mig. Det kunde bli mitt. 

Det knackade på toalettdörren och jag hörde Karin Anderssons röst. “Mår du bra därinne?”, frågade hon och jag började känna att möjligheten att må bra kanske fanns på andra sidan en tunn toalettdörr. 

Lönnrotharna #9 - EDIT!

Det var en ilande upplevelse, som om någon slickade på en naken nerv. Något hade tagit på henne själ och innan det skedde hade hon inte ens trott att hon hade en. Det var på alla sätt och vis ett övergrepp, en kränkning av hennes rätt att vara en egen person. Någon var inne och bökade i hennes innersta, sade saker utan att hon kunde välja att inte lyssna. Något hade vidrört hennes själ för att föra henne till sig.

Elisa hade aldrig intresserat sig för konst, måleri låg inte för henne, men efter ett års tyskstudier i Thübingen sökte hon sig bort från universitetet och till en folkhögskola i Storfors. Läraren var ny, kursen var ny. Hon kunde inte förklara varför hon var där och hyste i efterhand misstankar. Hon och Juan, som kommit med tåg upp till Storfors ett helt år tidigare, var usla studenter – Juan för att han var hopplöst färgblind, Elisa för att hon verkade ha en sällsynt liten fallenhet för bildkonst. Hon visade sig faktiskt vara fullständigt talanglös och ändå blev hon kvar, ända fram till ett halvår efter incidenten. När hon lade pusslet passade bitarna för bra för det inte skulle stämma. Hon hade valts ut, alla spår ledde fram till Storfors centrum den tredje juni 2005, men där tog det slut. 

Hon hade en lång erfarenhet av att sällan passa in. På dagis gick det bra, där kunde man leka med vem som helst, men redan från lågstadiet rimmade hennes intressen illa med de andras. Antagligen var det ren slump att inte någon av klasskamraterna delade hennes intresse för böcker och pyssel, men så blev det. Hon lekte oftast ensam, inte för att det passade henne, utan för att det var vad som bjöds och eftersom hon inte umgicks i grupperna blev hon inte heller lik dem. Hennes bana var den kometens elliptiska i ett regelbundet solsystem, bara sällan kom hon i verklig kontakt med andra, tyckte hon. 

Och nu var det bevisat. Hon hade valts ut, men förkastats. Spottats ut som en bit brosk i fläsket. Inte ens gud ville ha Elisa Törn. 

Lönnrotharna #8

Den 3 juni 2005 var oexceptionell ur ett atmosfäriskt, väderleksmässigt och astronomiskt perspektiv. Planeterna stod inte formerade på något särskilt vis, månen stod händelsevis i nedan. Solaktiviteten, då? Den var på exceptionellt låg nivå, även under incidenten. Mätningar visade att exakt noll tungor av eld hade skjutit ut från solen under händelserna i Storfors och bilder tagna på bara några mils håll avslöjade ingenting om att någon gudom skulle ha uppenbarat sig Storfors med avsikten att ge en man i uppdrag att leda en solkult och utse hans första etthundraelva följare.

 Vad man däremot kunde se var mycket märkliga urladdningar på flera håll i atmosfären, från marknivå och ända upp i stratosfären. Dessutom hade man registrerat kraftfulla störningar på både ett antal kända satelliter och på ett okänt antal hemliga militära satelliter.

 Att händelsen ägde rum i Sverige innebar för världens länder att man ur militär synvinkel försökte sköta diskussionerna snyggt. Ett par frispråkiga samtal mellan olika överbefälhavare slog fast att det inte rörde sig om tester av hemliga EMP-vapen eller någon form av explosion. Den svenska militären hade inte märkt något alls, men när försiktiga frågor kom från andra länder om vad som egentligen försiggick i de mellersta delarna av landet gick man i full beredskap -  även om det inte innebar mycket mer än att man frågade andra länders militära myndigheter och säkerhetstjänster om vad de trodde hade hänt. Ingen kunde tyvärr ge ett bra svar.

 Film fanns av delar av händelserna, eftersom förvånansvärt många turister befunnit sig på orten, dock ingen som visade hela skeendet. Dels uppstod störningar på grund av kraftfulla elektriska urladdningar, dels slogs de som filmade till marken.

“The Storfors Incident” låg högt på agendan i världens medier under det första halvåret efter händelserna, tills annat hände. Hade det inte varit för en sak så hade det antagligen fallit i glömska: Händelsen gav stora lokala efterdyningar, som fortsatte att sprida sig som ringar på vattnet. De 111 och Roger Lönnroth hade inom bara en vecka börjat samla in och organisera sin flock.

Lönnrotharna #7

Kyrkoherde Dieter Schläger lämnade sin stolthet på botten av ett stenbrott bland tjugotre bilar av nyare och äldre årsmodeller som ingen någonsin skulle orka flytta därifrån. Man kunde nog säga att han var frälst, för sin tidigare gudstro – eller om man skulle kalla det livsstil – hade han inte tagit sig, utan ärvt från flera generationer gudsmän på både fädernet och mödernet. Han sörjde inte Gud, eftersom han insåg att det inte fanns någon gud att sörja, skulle han någonsin glädjas var det väl nu. Hans ena sko hakade i säkerhetsbältet och han sparkade av sig båda innan han sköt ifrån mot bilen med foten och simmade så fort han förmådde, först genom isande kalla lager och sedan den varmare sträckan mot ytan.

Han bröt ytan med ansiktet först, så långsamt han kunde, för att försiktigt presentera sig för sin nya gud. Som den värmde hans själ, tänkte Dieter Schläger. Det han kämpat emot i mörka tankar, till och med begått illgärningar för för att stoppa, kändes plötsligt så självklart. Han dröjde kvar vid vattenytan med bara ansiktet i luften och med öronen under vattnet lyssnade han till ljuden som fortplantade sig i stenbrottet. Ungdomarna hoppade skrikande i igen från en annan sida av stenbrottet där klippväggen var högre, deras glada rop lät underligt avlägsna under ytan. Kaskaderna som slogs upp när tre träffade vattenytan lät helt annorlunda. De kom upp till ytan och började simma mot honom, skrattande mot varandra.

Två meter ifrån Dieter skrek en av de unga männen högt när han såg att ett ansikte sticka upp ur vattnet. Alla fem började panikslaget att simma bort honom, baklänges. Dieter insåg att han borde göra något, han sträckte upp händerna och sade åt dem att lugna sig. Det gick sådär och han började simma mot den lägsta delen av stenbrottet, där han hade kört över kanten.

Han hävde sig upp den sista biten och satte sig ner på kanten. När han hade bestämt sig för att avsluta sitt liv hade han klätt sig i prästrock och för sista gången rättat till elvans två snibbar i halsen. Det var som allvarlig gudsman han levt, som allvarlig gudsman skulle han möta skaparen. Nu kändes det löjligt och han slet upp kläderna i halsen och kastade iväg kragen. Det räckte inte, i panik krängde han av sig alla de blöta kläderna och lugnade sig först när han kände solen över hela sin nakna kropp. Han lade sig på stenhällen bland barr och mossa och skrattade till när han insåg att det faktiskt var sista gången han tog på sig prästkappan. Ungdomarna började våga sig närmare.

Lönnrotharna #6

Tefärgat ljus silade in genom fönstren, ovanför vattenytan verkade det vara en strålande dag. Kyrkoherde Dieter Schlägers forna beslutsamhet var som bortblåst. Att möta skaparen genom att begå en enorm synd var kanske inte en genomtänkt idé. Bilen var dessutom mer vattentät än han hade trott. Han satt nu fem-sex meter under ytan i ett vattenfyllt stenbrott och det hade gått ett bra tag. Bilens klocka hade slocknat och han hade lämnat mobilen hemma, den tillhörde trots allt Svenska kyrkan. Kanske kunde det röra sig om en kvart? Som så ofta de senaste sju åren kände han ett gnagande tvivel. I bilens kupé var Gud påtagligt frånvarande. Där fanns bara Dieter Schläger, hans tvivel, saknad, brister och sådant människor samlade på sig i sina bilar. Under sig såg han stora klippblock och mängder av fordon av olika årsmodell, vissa såg ut att ha legat där länge, andra att ha dumpats nyligen. Några var skrot, andra troligen försäkringsbedrägerier. Antagligen innehöll inga andra tysksvenska kyrkoherdar.

Han ryckte till när den blanka vattenytan ovanför bröts sönder och en tre meter lång stalagtit av vitt skum bildades. Hoppet blossade upp om att Herren äntligen skulle visa sig för att bekräfta sin existens och Dieters utvaldhet. Bubblorna i stalagtiten började stiga efter ett ögonblick och när de skingrades syntes en fet ung man i röda badbyxor som simmade uppåt mot ytan. Fler stalagtiter – två tätt efter varandra, sedan två till lite mindre perfekt synkroniserat. Två kvinnor och tre män, varav en ganska kraftigt överviktig, trampade vatten ett tag innan de simmade mot den branta klippväggen, nästan precis där Dieter hade kört ner sin bil för att dö.

Dieter bävade för att bli upptäckt, rentav igenkänd, folk visste vem han var. Han hade samlat Storfors kristenhet när stormen blåste som värst. De hade demonstrerat, skrikit, träffats i smyg, diskuterat fruktansvärda dåd mot Lönnrotharna.

Nästan nittio procent av medlemmarna i hans församling hade sagt upp sitt medlemskap i kyrkan, samma siffra gällde för övrigt hela länet. De som inte gjort det orkade väl inte med administrationen.

Totalt hade Svenska kyrkan tappat sjuttiosex procent av sina medlemmar. De som var kvar försökte svetsa sig samman, en blandning av de verkligt troende och de som föraktade allt som var nytt. Dieter var perfekt, eftersom han hörde samman i båda lägren.

Han blundade och började sjunga Psalm 251, Var jag går i skogar, berg och dalar. Vid andra versen började vattnet stiga fortare. Vid den tredje nådde det testiklarna. Han sjöng färdigt den fjärde versen, snart skulle Gud och hans änglar hämta honom hem. Han öppnade ögonen och skrek högt när han insåg att han inte var ensam i bilen. På sätet bredvid satt Roger Lönnroth och den jäveln lyste. Han satt där och såg sådär fruktansvärt trött ut med sin patetiska skepparkrans. "Varför ber du till en låtsasgud när det finns en riktig, Dieter?", sade Roger Lönnroth och något brast inom Dieter. Sju års motstånd och hat brann ut i ett moln av elektriskt knastrande ljus när Roger Lönnroth lade sin vänstra hand på sidan av hans huvud. Sen var han borta. Nu nådde vattnet Dieter Schläger upp till näsan. Han tog ett snabbt andetag, dök under ytan och började veva ner fönstret.

Lönnrotharna #5

Efterhand kunde fler och fler titta upp och se vad som pågick uppe i parken på kullen. Vad de såg var Roger Lönnroth som halvsatt ett par meter uppe i luften, hans kläder hade brunnit upp och hans ögon och mun såg ut att vråla ut eldstungor som förband honom med solen. Hans bleka kropp lyste varmt rött – någon sade att det såg ut som när man sätter handen framför en stark ficklampa i mörkret. Genom huden såg man plasmatentaklerna leta sig runt inne i hans bål som ilskna ormar, då och då såg man de inre organen avteckna sig som skuggor mot buken.

Bordunen rullade genom luften som en konstant chockvåg genom kött, märg, ben och vävnad, men avtog sakta och till slut hade luften slutat skaka så mycket att de åskådare som vågade kunde resa sig upp och se skådespelet.

De såg de elektriskt knastrande och sprakande lemmarna av eld och plasma  en efter en släppa Roger Lönnrot och när hans kropp slutade lysa såg de att huden var täckt av ett rött mönster som förgrenade sig över hela kroppen, som blixtar. De sista armarna som släppte honom var de som tycktes gå rakt in i hans ögon och mun, de drog sig sakta loss, men ögon och den gapande munnen fortsatte att lysa av sig själva med ett bländande ljus. Hans halvsittande, ihopsjunkna och passiva kropp lyfte armarna och ställde sig rak i luften och utan att röra munnen började han tala.

Det var öronbedövande och ljudet tycktes fylla alla oktaver, tonrymder och dimensioner samtidigt. Människor flydde för sina liv och flera trampades ner. När det väl gick att röra sig tömdes torget fort  så när som på etthundraelva personer som stod blick stilla och lyssnade. Samtidigt rullade dimman in som en lavin från sjön och svepte in hela staden i en ozonstinkande smog. Storforsborna grät av fasa.

Lönnrotharna #4

Roger Lönnroth ställde ner kaffebryggarens glaskanna på ett grytunderlägg av masonit och kakelmosaik och blåste på sin tretår. Jag hade läst den berättelsen i så många källor och dokumentärer att jag kände igen varenda detalj, men det var ändå en helt annan sak att höra den här på plats av mannen som kanske inte längre bara var en man.

Jag hade fått lova Roger att visst av det han berättade inte fick skrivas, men han skulle ge mig ett mer komplett porträtt än andra fått. Han lovade att glänta lite på förlåten mot baksidan som ingen fått se. Han litade på mig och det var till största delen befogat, men rubriksättning var faktiskt inte mitt jobb, så kanske skulle han bli lite sur på den biten. Men vi var avlägset släkt och jag var barnfödd och till största delen uppväxt i Storfors, jag antar att han tänkte att de det borgade för lojalitetskänsla.

"Jag minns inget ur livet så tydligt som när elden tog mig", sade Roger, "inte ens den där slurken kaffe. Det är som om det är inbränt i hjärnan, jag kan spela upp vad de sade till mig gång på gång. Som en cd-skiva, men den blir aldrig repig."

Det ringde på dörren och han reste sig långsamt. I dörren uppenbarade sig en av hans närmaste lärjungar, Karin Andersson, som varit med honom på kullen tillsammans med sin hund när det hände. Roger Lönnroth lade sin högra hand över hennes kind, de blundade båda och han sade några ord, luften knastrade lite och det doftade ozon.

Lönnrotharna #3

Storfors var en ganska vanlig svensk småstad, en före detta bruksort som blommat upp när träpatronerna sög märgen och de finaste bitarna ur landet. Man kände varandra, skötte sitt, blev av med jobbet, fick ett nytt, skaffade hundar och barn, flyttade till Uppsala, Lund och Stockholm för att studera och blev kvar eller kom tillbaka som en annorlunda person med ny blick på världen och på de gamla vännerna. Vissa sköt älg och pratade vapen och gamla lumparminnen, andra sjöng i kör och engagerade sig i hembygdsföreningen.

Vid torget, på östra sidan av den forsen som samhället en fått sitt namn ifrån, låg en höjd som var en del av en park med en lekplats. Högst upp låg ett gistet lusthus omgivet av stora ekar, som klarade sig förvånansvärt väl i det svala klimatet. Stod man på höjden kunde man åt nordöst se sjön, men mest skog och bostadsområden. Vände man sig om såg man torget med Konsum och färgaffär och hur den forsande älven försvann bort genom bebyggelsen på väg mot Bottenhavet.

På höjden, överblickande torget, stod Roger Lönnroth en dag i slutet av maj och upplevde den fullständiga onödigheten i tillvaron. På torget samlades staden för Forsens dag, kommunen stod för fiskdamm, 4H-gården visade djur för barnen, marknadsknallarna hade satt upp sina stånd i två rader och det var det största spektaklet på året. På kvällen blev det även dans och traktens ungdom drack för första gången, körde epa-traktor och betedde sig allmänt illa tills någon deras föräldrar kände fick syn på dem.

Det var idag tio år av ensamhet inräknat. Det började räcka. Han träffade folk och umgicks, han hade till och med två riktigt goda vänner - eller åtminstone en och en väldigt nära bekant. Han hade inte ens tagit till flaskan i någon större utsträckning, men han åt för mycket sött och tyckte det var ointressant att laga mat till sig själv.

Människorna på torget köpte älgkorv, klämde på skinnväskor, drog i t-shirts med skämtsamma tryck, letade efter en viss sorts skurpulver som bara verkade finnas på marknad och åt korv som Storfors OK sålde. Några lade märke till ett surrande ljud, en bordunton som lade sig som ett trött drönarbi i kolossalformat över nejden. Ett par andra uppe i backen lade märke till hur en kraftig dimma, tjock som marshmallows, rund som sockervadd, rullade in över sjön bortom staden. Birgit Nyman såg genom sitt fönster hur solen fick två glorior, en ljust lila och en vit; båda drog sig sakta utåt, samtidigt som solen tycktes skjuta ut tunna, vita tungor av eld.

De totalt fem personer som utöver Roger Lönnroth befann sig i backen sjönk utan att veta varför ner på knä och slog ner sina blickar. I samma ögonblick började Roger att ånga svagt och stod rak som en humlestör med ögonen vitt uppspärrade mot solen.

Borduntonen ökade till en bas, mullrande i bröstet och pulserade som långsamma hjärtslag. Människorna på torget började springa runt, stirra mot solen och peka, föräldrar letade upp sina barn och höll dem hårt i händerna.

Soltungorna slickade himlen, ringlade sig som tentakler ned mot Storfors, och de tycktes tveka en kort stund, någon tyckte att de nosade, stilla i luften och vasst sprakande. Bordunen var nu förlamande, luften skakade och puts började falla från stadshuset rappade fasad. Ingen i Storfors kunde längre stå upp och flera av stadens äldsta och sjukligaste invånare avled resolut. De flesta yngre än tre blödde näsblod och sex personer började stamma.

Det blev plötsligt tyst i nästan precis två sekunder av obeskrivlig lättnad, under vilka eldstungorna tycktes ta sats. Sedan, som en explosion, började luften åter vråla, tiofalt högre än tidigare, och hundra sprakande tentakler av ringlande plasma sköt in i Roger Lönnroths bröst, ben, armar huvud och ögon. Den mullrande bordunton som slog åttatusen femhundra sextionio människor till marken var inte bara ett ljud, den var en röst.

Lönnrotharna #2

Vi tog plats vid köksbordet i furu med kaffet framför oss i bruna Arabicakoppar på fat från. Roger satte sig på en av pinnstolarna och lade ena benet över det andra, hans bleka ben med sparsam, blek hårväxt såg ohälsosamma ut. Hans ansikte var trött, det område mellan skepparkransen och näsan som var rakat hade en grå ton, som på en kedjerökande busschaufför, och lila kapillärer syntes genom den poriga, blanka huden på näsan och kinderna. Huvudet var rakat, men för huvudhåret fanns inga påbud inom kulten - det var av rent praktiska skäl, kanske räckte det med att odla ett skägg.

Roger Lönnroth bar ett tungt ok och det var utmattande, det syntes. En högre makt hade ålagt honom ett uppdrag, det hade kastat honom in i en djup kris. Sex månader senare hade han rest sig ur den och börjat uppfylla sin uppgift. Utgångsläget var gott, såpass många hade sett honom bli utvald. Det hade skett helt öppet och offentligt.

Strömhoppet från Svenska kyrkan, allehanda frikyrkor och andra mer eller mindre exotiska religioner hade avtagit vid det här laget. Men Roger Lönnroths arbete fortsatte oförtrutet.

Lönnrotharna #1

"Drapera dig i mjuka tyger, helst naturmaterial, innan du kliver in hos mig. Jag föredrar färgställningen orange och blå, det är den klara himmelens färger." Jag läste sms:et en gång till innan jag slog portkoden och gick upp till våning två. Dörrarna var gammaldags och på brevlådorna fanns den typen av namnskyltar där man sätter bokstäver av plast i någon sorts grå filtplatta. På dörren i mitten fanns inga plastbokstäver, men namnet innan hade suttit så länge att namnet Lönnroth gick att skönja som en mörkare grå text mot den i övrigt blekta textilskylten. Utöver den fanns bara en stor sol i guld på dörren, med varannan solstråle vågad, varannan rak. Här bakom huserade Roger Lönnroths Solkult.

Det var lite svårt att tänka sig att Roger Lönnroths Solkult skulle kunna bli något, de flesta hade nog trott att Roger hade tappat en eller annan indian ur kanoten, men gosse, hade de fel. Andra kritiker undrade varför han inte brytt sig om att hitta på ett passande namn, kanske "Vari Basham" eller något annat som gav kristallterapeuter och kruskatuggare och rökelsebrännare nåt fuktigt i blicken, men svaret var enkelt: Detta var fullständigt på allvar. Det var ingen orientalisk mystik, inget chakralarv eller öronljus. Detta var Roger Lönnroth och Roger Lönnroth hade grundat en solkult efter starka religiösa upplevelser, som dessutom var de första religiösa upplevelser som kunde bekräftas av tredje part sedan Moses delade röda havet. Varför ett annat namn än Roger Lönnroths Solkult? Folket på bygden hade förstås kortat det till "kulten" och anhängarna till Lönnrothare, men det verkade bekomma vare sig Roger Lönnroth eller Lönnrotharna.

Jag rättade till min dräkt, jag var utstyrd ungefär som en buddhistmunk men utan den bara axeln, nakna axlar blev väldig kallt så här nära polcirkeln. Det var snart dags att gå över till vintertid och de vanliga Storforsborna skulle gnöla om hur klockan skulle ställas antingen fram eller tillbaka. Detta var en av Lönnrotharnas viktigaste högtider, de fastade och bad i två dagar. Någon påpekade en gång för Roger Lönnroth att världens samtliga religioner tycktes fästa större vikt vid vintersolstånd och sommarsolstånd och att sommar- och vintertid var helt moderna påfund, dessutom ifrågasatta. Roger Lönnroth svarade på sin sedvanliga sätt att så låg det förvisso till, men att det knappast var hans uppgift att kritisera sin gud, gudar visste nog vad de ville och framför allt gjorde man vad de sade.

Jag kontrollerade att jag hade anteckningsblocket och pennorna och knackade på dörren. En kort stund senare öppnade Roger Lönnroth, universums kanske mest otippade religiösa ledare, klädd i en storslagen dräkt i orange och indigoblått och stora tofsar i guld. Han gick släpigt på foppatofflor och föste undan en hög reklam med foten från dörrmattan innan jag klev på. "Vill du ha kaffe?", frågade han.

Lönnrotharna #0

Elisa Törn cyklade mot centrum iförd skotskrutig kjol i naturtoner, främst brunt och grönt, och en rand i ljust gråblått i mönstret. Hon bar hemstickad kofta av rostrött akrylgarn som oktobervinden blåste rakt igenom och under den en t-shirt med Simone de Beauvoir screentryckt i vitt. Cykeln var av retromodell, men förhållandevis ny och den rullade fint. Hon hade en flätad cykelkorg med fällbart handtag, perfekt att bära in i föreläsningssalar, bibliotek och affärer. I den låg en miljövänlig tygkasse med två böcker och en virkning. Elisa Törn doftade te och bar sitt mörkbruna hår i en lång spikrak page med den snedkammade luggen fäst med hårspänne på höger sida ovanför ett par väldigt stora plastbågade glasögon.

Lars Vallström befann sig i sitt garage på Kamullsgatan. Han tyckte att det var kallt. Han hade på sig en vindjacka i blått med texten "OK Storfors" i flagande tryck på ryggen och tjocka manchesterbyxor mot kylan. Han bar ut cykeln, den var lätt och snabb, men gnisslade infernaliskt i nav och drev och grepptejpen hade lossnat från bockstyret, vid det här laget syntes enbart naken krom.

Elisa Törn kom längs Kamullsgatan precis som Lars Vallström sparkade igen garagedörren. Han ledde ut sin åldrande racer på trottoaren, satte portföljen på pakethållaren och med vänster fot på trampan sköt han ifrån, slängde benet över pakethållaren och började trampa. Helvete vad det blåste och vad var det med växlarna? Ögonen tårades i vinden och han försökte hitta en bekväm växel. Han hittade den när Elisa Törn befann sig tolv meter bakom på Kamullsgatan och han satte fart med starka orienterarvader spelande under manchestern.

Lars Vallströms tårar rann snabbt via tårkanalerna ned i hans näshåla och han kände sig snorig. Som gammal orienterare vände han huvudet snabbt åt vänster, täppte för höger näsborre med tummen och fräste till ut i motvinden. Laddningen fångades av den byiga vinden och efter en luftfärd på cirka tolv meter mötte den bakomvarande cyklist. Elisa Törns liv förändrades för alltid.

"Lugna dig, min vän. Det är inte din tur än." Det var oklart varifrån i rummet rösten kom, men en plötslig och okänd röst i ett mörkt rum fick mig att känna att det var min tur ännu mer, antagligen nu direkt. Jag kände mina grå mjukisbyxor bli varmt blöta av urin. Jag brast ut i en hulkande gråt, fullt ställ med snor och salivsträngar som dröp nedför skäggstubben på hakan.

Byxorna svalnade medan jag grät högt och barnsligt och det blöta, kalla collegetyget klistrade sig mot benen. Jag fortsatte gråta en lång stund, tills hulkningarna stillnade av sig själva. Jag accepterade, jag var redo, "Ta mig!", tänkte jag. Jag sköt ut bröstet för att möta det eviga mörkret med högburet huvud, om än dränkt i min egen urin.

Inget hände. Det var helt tyst och mörkt, men jag tyckte mig ana en utandning i luften en bit bort. Efter en sista krampaktig hulkning insåg jag att jag var otroligt kissnödig, vilket var konstigt, eftersom jag hade tömt blåsan en kort stund tidigare. Plötsligt hördes ett ljud, som en dragkedja som någon drog upp otroligt långsamt. En hasning av tyg. Efter en stunds total tystnad hörde jag en låskolv vridas om, oändligt långsamt. Ett dörrvred trycktes ned och sakta, sakta växte en en värld av ljus fram. En man gick ut genom dörren utan ett ord, han öppnade dörren så lite han kunde och klämde sig ut genom springan. När han var ute vände han huvudet mot dörren och viskade "Förlåt" innan han försiktigt stängde dörren om mörkret igen. Det hördes klirr av glas och samtalssorl från lokalen utanför. Byxorna var iskalla.

Nicolas och Nicolette #6

Nicolas Chauvin var berömd, för att inte säga legendarisk. Hans karriär var lång, trogen och definierades av en total hängivenhet, som för vissa var svår att ta för annat än en fasad. Någonstans därinne fanns en likadan man som dem, tänkte de, en man som drevs främst av möjligheten till personliga avancemang. Nicolas Chauvins tapperhet på slagfälten, hans säkerhet i alla situationer och hans förmåga att inspirera kamrater, meniga, underlydande, ockupationsbefolkning och snart sagt alla som utsattes för hans brinnande kärlek för både Napoleon och Frankrike, sög åt sig människor och smittades. Något i hans öppna, blå blick fick alla som mötte honom att se att han knappast någonsin talade för sig själv, själviskhet fanns inte i Nicolas Chauvin, utan ur övertygelse.

Det sladdrades också, främst bland dem som ännu inte hade träffat honom. Karriärister, strebrar, opportunister och alla de som funnit sig omsprungna i karriärstegen, de som inte delade hans stöd för revolutionen eller kejsardömet, de knorrade. Men det var svårt att värja sig mot en legend, särskilt mot en med både hjältegloria och högre makter på sin sida; om det var gud eller djävulen vågade ingen säga.

Det fanns nämligen något mer, utöver patos och en klarblå blick. Dibroc hade sett det tidigt när han som underofficer såg splitter från en kanon nästan amputera Chauvins vänstra arm utan att han mer än tillfälligt ryckte till och satte sig i gräset, som om hans kropp inte var viktig, som om han visste att han skulle överleva både detta och alla andra sår och hugg och slag hans seniga lekamen skulle få utstå. Dibroc hjälpte honom att binda om och snöra av armen och fixera den med en käpp och stödde honom när han krävde att få stå upp. Trots en skada som antagligen skulle ta hans liv fortsatte han att leda trupperna, om möjligt med ännu större patos. Han fick dem att göra det för revolutionen och för Frankrike och lyckades få dem att göra en samlad framryckning och fullgöra sin uppgift med minimala förluster.

"Gör det fort, monsieur" var allt han sade till fältskären som slutförde vad en stor, rostig skruv hade påbörjat med hans underarm.

Birgitta tänkte sig att det fanns olika nivåer i helvetet. Hon var osäker på vad som tarvades för att hamna i de lägre nivåerna med de hemskare straffen, men de borde vara ganska glest befolkade - folk var ju i allmänhet ganska hyggliga och få knuffade bögar ur höga byggnader, tog isär människor på grymma sätt och dekorerade sina hem med dem eller delade ut reklam även i brevlådor som sade "Ingen reklam tack". Birgitta hade fått sätta ditt en större skylt på sin ytterdörr och med tiden kompletterat texten med flera utropstecken, sedermera även dödskallar och bloddrypande knivar. Trots det låg där både då och då färglada trycksaker från Biltema eller Clas Ohlson på hallmattan och hånskrattade när hon kom från jobbet.

Skärselden kändes mer trovärdig, tyckte Birgitta. Ett tidsbestämt straff kunde hon köpa. En gud som skapade ett universum med en jordplanet omgiven av både ett magnetfält och ett lager ozon till skydd mot ogästvänlig strålning, samt hela det jävla zoo som bebodde den, och som dessutom skickade ner sin son för att predika det där med att vända andra kinden till, borde väl kunna tänka lägre än eviga plågor. Evigheten var lång. Det måste bli gammalt ganska fort att bli stucken med gafflar, kokad i grytor, äten av demoner och bränd av eld.

En nivå hon tyckte skulle vara lagom för henne skulle vara ett år eller kanske två i ett varmt väntrum med galonklädd soffa med bara tio år gamla motortidningar att läsa, iklädd svettiga trosor som konstant skar in mellan skinkorna. Och om någonsin ett namn ropades upp så var det inte hennes. Nåt sånt. Men eld och gafflar? Obeskrivliga plågor?

Hon var svettig nu och led svårt av en av helvetesplågorna - illasittande, fuktiga underbyxor. Mullen var ett gytter av rötter och yxan var slö och hela tiden slog det gnistor mot stenar. Hon var lite orolig för en glödbrand och onödig uppmärksamhet. Hon lutade spaden mot en sten och lät Kevin Holmertz rulla ur byggplasten och ner i diket hon lagt de senaste tre timmarna på att gräva. Hon vek ihop plasten snyggt och lade den i en säck.

Hon lyfte hans buntar med färgglada trycksaker och kastade ned dem en och en ovanpå honom tills han inte syntes längre. Himlen var rosaröd och orange och blå, mellan de glesa grantopparna såg hon svalor jaga. Luften var mättad av jord, torra lavar, tryckfärg och den märkliga doft som uppstod när verktyg av järn träffade stenar. Hon fyllde lungorna med sommarkvällen och strödde ett lager jord på reklamen och pojken, lade över ett lager gamla rötter och sten, sedan mer jord, mer rötter och sten. Hon stampade till noga och fyllde i det sista. Med armarna framför ansiktet klämde hon sig mellan de magra granarnas torra, vassa grenar och hämtade vatten i en plastpåse ur en mosse. Hon vattnade och stampade noggrant ihop jorden för att inga djur enkelt skulle kunna gräva sig ner. Sist lade hon tillbaka mattan av mossa och tuvor hon hade lyft undan innan hon började gräva.

Nicolas och Nicolette #5

Dibroc satt på en fjärde stol vid bordet och slevade i sig consommé, det mesta av den åt han uppsugen i stora brödbitar. "Madame, vilken soppa", sade han ner i tallriken med den raspigaste röst Nicolette någonsin hade hört, varje mullrande, rosslande och skavande ord gjorde ont i hennes egen hals. Han förställde sitt ansikte i något som väl skulle vara ett charmant, snett leende ackompanjerat av en blinkning med ena ögat, men som blev något helt annat. Han hade märkligt gles, svart skäggväxt och var orakad i sitt klotrunda ansikte där de små mörkt glittrande ögonen satt djupt inne i hålorna. Längs skalpen var det svartbruna håret ojämnt snaggat med sax och övergick i en låg, fårad panna. Nicolette hade svårt att sätta ihop de enskilda delarna av denna klotrunda man. Trots att han nästan helt saknade hals bar han flera tunna halsdukar, gula av smuts, men samlade i en förvånansvärt flamboyant knut där män med hals hade adamsäpplet. Fracken såg ny ut, men han bar omaka ridstövlar, en svart och en röd, och hade lappade byxor.

Dibrocs rörelser var på en gång sävliga och ormiga och han hade en märklig ovana att gå med fingrarna längs bordsskivan varje han skulle ta en bit bröd eller eller plocka upp skeden. Det allra märkligaste med denna vana var att han inte tittade när han gjorde det, händerna tycktes sköta det själva. Ibland gick de fel, hittade inte det de var ute efter, och fick leta vidare. Clementine stirrade på honom och vågade inte säga ett ord.

Han och Nicolas pratade konstant, ganska lågmält, men det var svårt för Nicolette att förstå vad de pratade om; hela tiden nämndes nya platser, döda bekanta, levande vänner, offentliga personer, generaler, slagfält, utlänningar och rader av andra. Knappast någon av dem hade Nicolette hört talas om. Hon visste att Nicolas hade huvuddelen av sitt liv bakom sig redan när de gifte sig några månader efter att han hade sökt upp henne, och att hon antagligen inte skulle få veta värst mycket om det. Det hade hon accepterat, båda två gick in i partnerskapet med öppna ögon. Hon fick trygghet, status och en uppgift, han fick sällskap och soppa. När han dog skulle hon kunna leva väl på hans pension, kanske starta ett rörelse som en del andra änkor gjort. 

"Mademoiselle, jag vet att jag ser monstruös ut, jag har givit så mycket av min kropp för Frankrike, men jag tror att ni ser att mitt hjärta är gott", hade han sagt efter att ha bett att få tala med henne i enrum. Han hade lagt fram sitt förslag rakt och okonstlat, utan nervositet och med sin öppna blick hela tiden fäst vid hennes. "Mademoiselle, innan ni säger ja finns det en till sak ni måste veta. Jag kan inte längre få barn. Jag har faktiskt inte längre ens sådana drifter." Hon hade tackat ja utan att behöva någon närmare eftertanke.

Dibroc var mitt inne i en rosslande redogörelse när han pauserade och med eftertryck lade fram en poäng som skapade en lång tystnad. Nicolas såg nästan ivrig ut och lutade sig en smula framåt. "Du har hittat honom?" Dibroc nickade samtidigt som båda hans händer på pek- och långfingrar sprang fram mot sopptallriken, greppade den och förde den upp till hans mun. Han drack ur det sista och bad alla vid borde ursäkta en gammal soldats bordsskick. Han förvred sitt ansikte igen, torkade consommé ur skägget med ärmen på sin nya frack. "Han är här. Här i Frankrike." Chauvins ögon blev blanka och han lutade sig bakåt igen med blicken i fjärran.  

Nicolas och Nicolette #4

Hela hushållet ryckte till när det knackade på dörren en sval dag i oktober, när regnet strilade ner över ett helt dimhöljt Rochefort. Det var knappast besöksväder och de satt över consommén. Clementine åt vid samma bord; för Nicolette började hon kännas som en dotter eller kanske en mycket yngre syster och Nicolas bekymrade sig inte om världsliga saker. 

Monsieur Chauvin hade just utbrustit sitt sedvanliga "Cherie! Hur ska denna dag någonsin kunna överträffas efter en sådan festmåltid?" när tystnaden bröts. Alla tre tittade på varandra över bordet för att bekräfta att de hade hört samma sak. Fem ögon vändes mot hallen. I pausen som uppstod kom en andra salva knackningar och Clementine lade ned sin sked och reste sig. Hon översköljdes av grått dagsljus och en böljande sky av fina vattendroppar när dörren slogs upp, men Nicolette såg inte dörren från sin plats. En blöt figur dök upp i dörröppningen, en doft av våta yllekläder, sur svett och häst vällde fram med en vindpust från ytterdörren. 

"Dibroc", sade Nicolas Chauvin lugnt från sin plats vid bordet och log sitt milda, tandlösa leende. "Jag började undra om jag skulle få se dig igen." 

Eddie hade tagit cykeln och hängt en kasse på styret innan han cyklade tillbaka hemåt. Jag tog gitarren och började gå mot garaget, det var bara ett par hundra meter. Garagebyggnaden till en nedlagd butikslokal från 1932 var vår, den var lite för dragig för instrumenten, men vi sade att det var punk. Elen var dragen från grannen bredvid, på natten när de var på semester två år tidigare hade vi lyckats gräva ner en kabel i gräsmattan, det såg oerhört proffsigt ut i så måtto att det inte syntes över huvud taget. Jag lät nycklarna sitta i hänglåset, lyfte av stålbalken och slängde jackan på en stol. Det fanns ett par folköl kvar och medan förstärkarens vakuumrör blev varma satt jag en stund lät tankarna flykta.

Nicolas och Nicolette #3

"Madame, det är som en saga!", utbrast en häpet storögd Clementine, flickan som tog hand om pottömning, städning, springande av ärenden, tvätt och annat av det en kvinna i Nicolettes ställning inte skulle behöva befatta sig med. "Jo, en saga, det vet gudarna, men både motbjudande och skrämmande, inte bara honung och kyssar", svarade Nicolette där hon satt med hushållets räkenskaper, där månaden, ja hela året, hittills såg riktigt bra ut. 

Hon visste att Clementine uppskattade både honung och kyssar, till och med mer än flickor i den åldern brukade. Nicolette hade varit likadan som ung, men nu vid trettiofyra års ålder intalade hon sig att det var en ungdomlig svaghet som nu lämnat henne, samtidigt som hon både då och då såg män som hon gärna skulle närma sig. Men hon var, till skillnad från några av väninnorna, nöjd med att vara gift, och ville att det skulle fortsätta vara på det viset. Hon hade sett den andra sidan och avvisade närmanden med en vänlig pondus som respekterades.

Det var annars vanligt i Rochefort med olika typer av arrangemang, där man resonerade på så sätt att livet var för kort för att välja mellan trygghet och passion, när det med lite diskretion gick att få båda. När de var på marknaden tillsammans fick ofta Nicolette ge Clementine en snärt med baksidan av handen för att väcka henne när hon med halvöppen mun och ointelligent uppsyn glodde mot någon ung, och ibland inte fullt så ung, man. Ibland fick Nicolette ropa hennes namn namn högt innan hon vaknade ur dagdrömmen och slog ner blicken. 

Nicolas och Nicolette #2

Förutom att halva huvudet tycktes saknas – där den vänstra delen av hjässan skulle sitta, satt ingenting, bara blank och rosa hud över en insjunken skalle – så saknades båda händerna och ena benet från strax ovan knäet. Ögat var elegant förbundet med bandage för att täcka en skada han åsamkats nyligen, som slutat med att ögat fick avlägsnas för att rädda hans liv. Märkligt tagen stod Nicolette med de andra stadsborna som samlats för att se den lilla processionen tåga in i staden. Hon iakttog hur denna hjälpligt sammanhållna klump av ärrvävnad med stor värdighet gled framåt längs gatan på en iögonenfallande vacker häst. Med en soldats raka hållning och bestämda grace manövrerade han djuret skickligt, trots att han saknade flesta av de kroppsdelar män brukade använda när de red.

Nicolas Chauvin, flerfaldig hjälte i den kejserliga armén, helhjärtat hängiven Napoleon, revolutionen och Frankrike, såg ut att trivas där han satt. Han var nu kring de femtio och tog emot hurraropen och applåderna som om han förtjänade dem, en falsk blygsamhet hade varit vanprydande efter allt han åstadkommit. Hans berömmelse var stor, men inte som andra mäns.

Han tittade rakt fram och verkade inte lägga märke till någon enskild individ, men när han ridit upp i höjd med Nicolette riktade han plötsligt sin enögda blick rakt mot henne. Hon stelnade till, men inte av obehag eller skräck, utan av den fullkomliga öppenhet och värme hans blick innehöll. Här fanns ingen hård bitterhet, inga mardrömmar om döende kamrater, ingen grymhet. Det här var en man som visste vad han ville och vart han skulle och inte lät något stoppa honom. Det tog Nicolette en kort stund att förstå att de snart skulle ses igen, men för att det mötet skulle uppstå behövde inga ansträngningar göras från hennes sida.

Nicolas och Nicolette #1

Nicolas Chauvin såg ömt på Mme Chauvin med varm blick, den klara hönsbuljongen glänste på hans nyrakade haka. Buljong och soppa var meningen med livet, menade Nicolas Chauvin. Näst Frankrike och Mme Chauvin. "Nu har du gjort det igen, min duva, du har överträffat dig själv", purrade han mellan sina sparsamt tandförsedda gommar. Hans insjunkna kinder pryddes av ett par ännu ståtliga polisonger, helt snövita, som försvann upp under mössan han bar var när han var hemma för att dölja både sin flintskallighet och den hiskeliga krater som grävts av en kanonkula i någon av alla drabbningar.

Mme Chauvin, av sina många väninnor kallad Nicolette, log mot den gamla geten, vilket var vad monsieur Chauvin kallades av Nicolette och väninnorna. Hon började sleva upp mer. När han höjde vänstra armstumpen, som han gjorde varje dag, slutade hon, som hon gjorde varje dag. 

Hon iakttog hans ätande med viss ömhet och torkade då och då av hans haka med en handduk och bytte trasan hon stoppat innanför hans skjorta för att skydda hans uniform. Det är lättare att tvätta trasor än uniformer. Hon doppade en brödbit i hans soppa och åt, det var en mycket riktigt en fantastisk buljong. 

Nicolette kom från en fattig familj och var nära att hamna på glasberget när en oerhört berömd soldat kom tillbaka till Rochefort skramlande av ärebetygelser och med en mycket vacker och prålig sabel han fått av kejsaren själv i balja vid höften. Han var en legend sades det, men Nicolette hade bara gapat, hon kunde inte förstå att en människa kunde ådra sig sådana skador och överleva.

En dag, efter en argumentation eller kommentar eller vad det var som alla andra, insåg Elisabeth att hon hade gått för långt. Lars hade åkt iväg med bilen och inte kommit tillbaka på hela natten. Dagen efter ringde han och bad henne hålla sig borta en timme så att han kunde packa lite saker, men hon hade vägrat med förevändningen att hon ville prata. Lars verkade ha bestämt sig för att det var nog med prat nu, att det var just hennes giftiga tunga som till slut knäckt kamelens rygg. Kamelen låg där nu, oförmögen att röra sig för egen maskin, i väntan på att skjutas och tas tillvara i form av kött, skinn och annat nyttigt.



Idag, mina vänner, har varit en soppa.

Han hade en fantastisk fantasi, så mycket stod klart. En berättarglädje och lust som överträffade de flestas, även om han då och då kunde uppfattas som kärv, men det var förväntat av en man från de vidsträckta norra länen. Hans senaste skapelse var en berättelse om en gudsman, vars levnads bana avslutats för så länge sedan, att historiens dimmor höljde den nästan helt. En av kristenhetens stora förkunnare, en form av föregångare till de stackars hesskrikna snöpingar som letade sig ända upp till götar, svear, vender, daner, gutar och allt vad de hette, barbarerna från ön Skandza, för att döpa dem i Jesu Kristi namn.

Jag tror att författaren själv, till skillnad från sin och sina musers senaste avkomma - alltså gudsmannen - är hedning. Där gudsmannen, en blandning av fantasm och realism, företräder den centraleuropeiska kristenhet som vi svenskar aldrig riktigt känt oss hemma i, så är författaren själv ett utomordentligt exempel på hur den kristna guden och fromheten, trots hundra år av pietism och laestadiansk galenskap, endast var en tunn fernissa ovanpå en animistisk övertygelse, andetro och vidskepliga tankar om skrymt, troll och skrock.

En klorofyllgrönt upplyst stig genom blandskogen vidgade sig till en glänta innan man kom fram till Kannibalsjön. Den hade tre vikar och var formad som en oregelbunden triangel. Längs den ena sidan av triangeln låg en mossmark med små träd och frodiga porsbuskage som spred en fantastisk doft av varm skog och försommarens svala brännvin. Längs sidan som låg mot norr låg ett för det mesta solbelyst stup, en hylla av lavtäckt granit som först försiktig och sedan allt brantare försvann ner mot den svarta vattenytan. Här blommade näckrosorna från maj till september.

Längs det mesta av sjöns tredje sida växte vass och här och där kaveldun. Vassarna bröts på mitten av ett par flyttblock, ut till vilka man kunde kliva på mindre stenar som antagligen lagts dit av någon som ville få tillgång det öppna vattnet. Under vattenytan intill och utanför denna till synes naturliga brygga låg resterna av en helt vanlig och onaturlig brygga. Åldern var svår att uppskatta, men en bit in i skogen fanns vad som kunde vara resterna av ett hus och dessutom ett uråldrigt äppelträd som långsamt kvävdes i tallarnas tjocka skugga. Här blommade ramslöken på våren så att doften av vitlök gjorde luften alldeles tjock.

Kannibalsjön var en magisk plats. Bokstavligt talat, brukade vi säga. I sjön levde nämligen bara gäddor. Av alla de som fiskat i sjön, vilket de flesta som bodde i trakterna brukade göra då och då, hade ingen fått något annat. Gädda, däremot, det fick den som försökte. Stora och små. Feta och magra. Gröna och jungfruligt blanka och gamla, skeva och ärrade. Däremot var det ingen som någonsin skulle anteckna vilka fiskar de fått, hur stora de var eller när. Ingen skulle få för sig att fotografera sin fångst eller anmäla den som någon form av rekord. Ingen skulle heller någonsin ta upp fisken, alla gäddor släpptes respektfullt tillbaka i vattnet, där de lugnt simmade tillbaka och försvann.

Ingen förstod hur populationen kunde livnära sig helt på sig själv. På något sätt uppstod den näring som kunde skapa detta enorma bestånd av rovdjur utan tillförsel av växtprotein någonstans i kedjan. Jag behöver säkert inte nämna att fisken från Kannibalsjön aldrig fick ätas. Det visste var och en.

Agneta såg rakt fram med en min som inte sade särskilt mycket en ganska lång stund, som om hon hade fastnat i det leende man ger någon på gatan man tror att man kanske känner igen, men inte är säker, för att man har glömt glasögonen hemma. "Inga kommentarer? Inga alls?", frågade jag? Agneta vände huvudet mot mig, lyfte en välmanikyrerad och omsorgsfullt insmord hand, smakfullt glittrande av lagom många och lagom stora diamanter, och rättade till sin scarf. "Skaf" uttalade hon det när hon pratade om den, nu rättade hon bara till den.

"Han är väldigt vit", sade hon. Jag höjde på ögonbrynen så att musklerna i pannan krampade. "Och trevlig. Och vit", slätade hon över. Ögonbrynen tillät inte ytterligare lyftning utan att något annat gav efter, jag fick välja att svara med ett ord. "Vit?", genmälde jag och lade hela västvärldens skuld för den transatlantiska slavhandeln i betoningen. "Ja. Det får man ju ändå säga", sade Agneta och försökte sätta punkt med ett överslätande leende innan hon tog upp ett läppstift och sin sminkspegel ur väskan i knät.

Det sved så hårt att hon hade rätt. På flera sätt. Jonas var väldigt vit. Han hade inte bara den bredaste dialekten av alla killarna åkeriet, han snusade dessutom rinnigast och mest och han var ganska öppet rasistisk. Jag hade bortsett från allt detta för att hans föräldrar kom från någon småstad i Uganda, vilket jag tänkte att pappa skulle avsky, men han hade misstagit en långväxt svensk-ugandisk albino med keps och arbetsbyxor för en helt vanlig svenne. Om han bara hade haft glasögonen på sig. Han hade sett att även om han var vit och tänkte och pratade precis som han själv, så var han svart.

"Vissla nånting när du kommer, så att jag vet att det är du", var det sista jag hörde innan hon försvann in i mörkret, en skugga bland skuggor. Hon såg otroligt löjlig ut i helt svarta tajta kläder, med en för kort tröja som gjorde att hennes korsrygg och mjuka kärlekshandtag lyste fram ibland. Ögonvitor glittrade till i balaklavans ögonöppning i det svaga sken från gatlyktan som nådde henne där hon stod i det becksvarta skogsbrynet. Ögonvitor och snövitt hull i glipan mellan tajts och tröja, inget annat syntes. "Marseljäsen", väste hon och klev vidare in i en djungel av aspsly. Det där var min kvinna sen nu flera månader. Fick man ha sån tur? 

Jag ryckte i Räsers koppel och glömde att det inte var Räser utan Kuffy, Lindas ofantligt överviktiga vädurskanin. Den föll omkull av rycket och sprattlade ömkligt. Jag gav den säkert en halv minut att resa sig, men det lata kräket kom inte upp själv. Den andades tungt och astmatiskt och tittade slött framför sig. Noll värdighet. Noll. Hur kan man bli så fet på hö, pellets och bruna salladsblad? 

När Kuffy hämtat andan gick vi långsamt längs cykelvägen och varje gång vi passerade under en gatlykta kände jag grannskapets ögon på mig. Så många ögon. Ögon i träningsoverall, ögon i billiga nylonunderkläder på lördagkvällen, ögon med trötta fötter, dekorerade med gula, spruckna valkar på hälarna, vilande på en pall, i virkade tofflor. Ögon med rader av putsade kopparkastruller i storleksordning på väggarna. 

En del av planen fungerade precis som den skulle: Kaninen höll käften. Räser hade skällt som en dåre på allt som rörde sig eller stod stilla. Han var lika ivrig och dum som Kuffy var fet. Så länge kräket inte dog i en infarkt innan kvällen var slut kunde det här faktiskt gå i lås. 

"Allons enfants de la Patrie, le jour de gloire est arrivé! Contre nous de la tyrannie..." nynnade jag tills orden tog slut och blev något som jag trodde kanske var Marseljäsen. Jag kom ner på Kamremsvägen, en upplyst älv av grus och makadam genom området, och höll mig längs den mörka hagtornshäcken. Det vansinniga i att ha en kanin med sig, dessutom en kopiöst tjock kanin, gick upp för mig. Såg de sura villaägarna oss, jag otroligt självmedveten, kaninen med magen nästan släpande i marken, så skulle de minnas oss. Ofrånkomligen. "Ja, konstapeln, igår såg jag en stirrig yngling med gubbkepsgå förbi, han hade en sjukligt fet kanin i släptåg. Vissa behandlar djur hur som helst." Men det var släckt i fönstren. 

Det var släckt även på Tändspolevägen 11B och grinden var inte ens stängd, jag smet in i mörkret med djuret tätt efter. Varje gång vi stannade till verkade den äta. Varje gång. Det irriterade mig att den inte insåg stundens allvar. Vi famlade oss fram till öppningen mellan häcken och det höga planket mot allmänningen och skogen. Jag klämde mig igenom och drog kaninen efter mig i selen. Tändspolevägen 12A. Jag formade läpparna och visslade mjukt. Bakdörren öppnades omedelbart och där stod Linda flinande. Fick man ha sån tur? 

"Det handlar om att prioritera och planera. Du är din egen lyckas smed. Lycka är en fråga om en inställning." Säkert tio liknande under. Det var en lång lista hon hade fått till. Hon gick ner till köket och skuttade synkoperat nerför trappan, ba-dum, ba-dum, ba-dum. Plastmattan i hallen klibbade vid fotsulorna när hon styrde mot ytterdörren. Hon valde sandalerna, de gick att gå i rätt långt och borde tåla även lite regn om det skulle komma en skur. Bilnyckeln ur tennskålen på byrån, en titt i spegeln ovanför, den blommiga sommarklänningen fick verkligen hennes axlar att se vackra ut. Med handen på dörrhandtaget hejdade hon sig när hon kände värmen mot benen av solen som sken in genom ytterdörrens glasruta. Hon blev stående. Det såg så fantastiskt inbjudande ut. Resten av radhuset låg i skugga, men en solvarm och ljus rektangel bildades på golvet vår närmsta stjärna, allt livs upphov, sken in i hennes hem. Det var inget som brådskade. De skulle finnas kvar även lite senare, även en annan dag. Hon kastade handväskan på en stol, sparkade av sig sandalerna och lade sig i solrutan. Hon fick kura ihop sig, men att plötsligt få bli fyra år och värma sig i trygghet, det var värt lite omak.

"Det är kolonialism", sade Eddie. Han hade smulor i mustaschen och var ovanligt nykter. Han hade lutat cykeln mot korvkioskens solvarma vägg, där den grå färgen flagnade mellan veckopressens bleknande löpsedlar. "Du kan ju inte förutsätta att någon från en annan musikalisk kultur förstår att Ack Värmeland är pompös och sorglig eller att durskalor av någon anledning är glada. Vi måste ju ha lärt oss det. Musik är matematik, det visste redan Arkimedes, vad de olika tonintervallen väcker för känslor måste vara inlärt." Jag var osäker på ur vilken av alla hans passioners många källor just denna utgjutelse stammade, men det var av mindre vikt. Han var nästan nykter och pratade om den verkliga världen igen och smulorna i mustaschen visade att han åt. "När lär man sig det då?", frågade jag och skakade en flaska Pucko. Det kunde nog bli turné till sommaren. Turné, det betydde pengar.

Det var inte alls som att sväva, mer som att kastas. Centripetalkrafterna var väldigt påtagliga, armar och ben flaxade åt alla håll. När allt var stilla var det omöjligt att röra sig och många ställen gjorde ont. Jag kunde se de röda baklyktorna på Mazdan som stod på snedden i vägrenen femton meter lägre nedåt vägen, jag kunde skönja hur de var upprörda i bilen, det viftades med händer och skreks. Backljusen tändes i vitt och med en onödigt aggressivt vinande växellåda störtade bilen bakåt. Dörrarna öppnades och en man och en man klev ut genom passagerardörren. Det gick inte att se henne, men jag hörde en kvinna gråta på förarsidan. "Helvete", sade mannen. "Helvete", upprepade han. Jag försökte prata, men inga ljud kom fram. Sommarkappan hade blåst upp under luftfärden och låg under huvudet som en mantel. Den kändes blöt. Jag kunde inte känna något nedanför axlarna, men det stack fruktansvärt i både fötter och händer. Något verkade pulsera i magen. En sko hade flugit av, den lyste vitt bit bort i en slänt på andra sidan diket.

"Lever den?" hörde jag från förarsätet, kvinnans röst var tjock och darrande. "Jag tror det", sade mannen och satte sig på passagerarsätet och började rota i handskfacket. "Vi måste ringa polisen", snyftade kvinnan. "Jag tror inte vi har någon varningstriangel. Vi kommer att få böter", mumlade mannen. "Jag såg den inte, den kom från ingenstans", sade kvinnan. Hon hade slutat gråta och snöt sig.

Mannen tog fram något ur en sån plastmapp som bilens instruktionsbok brukar ligga i. Han hittade en Post-It som han höll upp samtidigt som han slog in ett nummer i telefonen med andra handen. Hans ansikte lystes upp av skärmen, han såg vanlig och ganska trevlig ut. Kvinnan öppnade bildörren men satt kvar och tog djupa andetag för att lugna sig. Ibland rullade skyar av dimma genom bilens strålkastarkäglor. Jag antog att jag frös när daggen lade sig över landskapet, men kroppen avslöjade inget. T-shirten hade glidit upp, det såg jag om jag tittade så långt nedåt, man såg lite av min svarta BH på höger sida och ett stort och smutsigt skrapsår över vänster höftkam. Något stack ut ur det vänstra låret, rakt ut genom jeansen. Det såg ut som en skärva av någon sorts sten.

Mannen lyfte telefonen till örat och närhetssensorn släckte ner skärmen. Efter några sekunder verkade någon svara. "Hej, Det här är Jonas Vallman, jag fick ditt nummer av Rosie när vi flyttade till hit?" Paus. "Heh, ja, det kunde vara bra att kunna ringa dig om man bodde här i trakterna, sa hon. Det springer ju runt så mycket vilt här i trakterna." Paus. "Ja, vi är längs Granholmsvägen, i höjd med Källbacken. Ett par kilometer bortom gamla busskuren." Paus. "Fantastiskt. Underbart. Tackar för det, då ses vi snart." Telefonen lyste upp hans ansikte en kort stund till när han tog ner den, sedan lade han på och låste skärmen. Han såg nöjd ut. Allt skulle ordna sig.

Han slängde in benen i bilen och satte på radion, en reklamradiokanal spelade jinglar för lokala företag. "Han kommer snart, det borde bara ta några minuter", sade han till kvinnan. "Gud vad skönt. Vilken tur."

Kvinnan vred kroppen bakåt och tog fram något, då syntes hennes ansikte genom bakfönstret. Hon hade en spretig frisyr med hemblekta slingor. En helt vanlig kvinna. Kanske jobbade hon på en förskola eller i en butik eller tog emot om ordrar på något företag. Hon fick tag i sin handväska och tog fram en påse Polly. Hon tog en näve och och gav påsen till mannen, som också hällde upp en handfull och de började äta. Han skruvade upp volymen när Styles "Vill ha dig" spelades och försökte luta ryggstödet bakåt, men gav upp när en barnstol i baksätet tog emot. Jag fascinerades över hur amatörmässigt producerad låten kändes jämfört med dagens radiohits. Det började flimra lite för ögonen.

"Vill ha dig" hann ta slut och någon annan låt hann halvvägs innan jag hörde motorljud. Inte sirener. Jag kände igen radiolåten, men visste inte vem det var som sjöng. Bilen kom närmare och gruset knastrade under däcken när den stannade bakom Mazdan och motorn slogs av. Ut klev en man som såg rekorderlig ut, det fanns inget annat ord. Han vad välkammad och hade oljerock ovanpå en fleecetröja som såg dyr ut. Antagligen akademiker. Kanske jägmästare. Under 30 år. "Hej, ni hade haft en liten krock?", sade han glatt.

Det logs. Kvinnan klev ur och kramade mannen, det såg lite stelt ut, de var helt tydligt nya bekantskaper. Männen tog i hand. De pratade lite om en gemensam bekant, sedan gick alla tre fram till motorhuven och de ställde sig och tittade ner mot kofångaren. Den unge välkammade mannen tog upp en ficklampa ur fickan, gick ner på knä och strök över huven, men reste sig upp igen och gjorde några gester som för att säga att det inte var någon fara. De pratade, men jag kunde inte höra vad de sade, det hade börjat surra elektriskt i öronen.

Den unge mannen kom fram till mig. Han gick ner på huk och strök mig över huvudet. "Stackarn, snart blir allt bra, lugn bara. Lugn, lugn, lugn", sade han med mjuk röst. "Sch-sch-sch." Sen reste han sig upp och öppnade bakluckan på bilen. Han tog fram något och jag hörde ljudet av en lång dragkedja som öppnades. Steg kom närmare igen och han höll i ett gevär. Jag blev förvirrad. Han gjorde några rörelser och avslutade med att dra bestämt i något på sidan av geväret. Han lade upp det mot axeln, riktade det rakt emot mig och tryckte av.

Det blev inte svart eller blixtrade till, men det sprakade kraftigt i öronen på ett obehagligt sätt och plötsligt var jag utanför. Allt var absolut tyst. Jag såg mannen pyssla lite med sitt gevär och den lite äldre mannen hålla om sin fru som grät igen. Oljerocken stoppade in geväret i fodralet, tog i hand, gjorde en trepunktsvändning med bilen och for tillbaka samma väg som han kommit.

Jag såg Mazdan stå kvar och bredvid den, i dikesrenen, låg en hjort. En hjort med stor, mäktig krona, två knäckta ben och huvudet i en märkligt vinkel. Ögonen var svarta, blanka och vidöppna. Pälsen var tovig av blod och grus och ur låret stack det ut en vass sten. Kvinnan satte sig i bilen, strålkastarna tändes och blinkade till lite när startmotorn arbetade.

När mannen klev in satte hon bilen i rullning, men den stannade tvärt efter ett tiotal meter. Mannen klev ut och kom joggande tillbaka. Två meter bort hoppade han ganska spänstigt över diket och stannade. Han plockade upp en vit tennissko från marken. Han iakttog den med en rynka mellan ögonbrynen. Sen såg han kort tillbaka på hjorten innan han verkade bestämma sig. Han vände sig fort bort och kastade skon så långt in i skogen han kunde. När han hade joggat tillbaka till bilen åkte de iväg.

Välva ett valv

Marc resonerade kring ordet sitta och den enorma förmåga till ordbildning som fanns fordomdags. Hur hänger det egentligen ihop. Sitta, säte, sits, sats, sätta. Sätta sig på sits eller säte. Avsats och bottensats. Plats och plätt. Palats och slätt.

Styrka

Du kan ligga bland de spröda boklöven och vänslas. Ingen skulle se dig. Koltrastarna sprätter oförtrutet efter någon sorts motbjudande flyn och dödgrävande larver, men de lägger säkert inte märke till dig. Fumla, ta, råka riva, armbågar på hår och hud, tänder som möts när mjukdelarna missar, men det finns ändå inget annat alternativ. Chansen är nu. Dagen är idag. Imorgon, eller bara när du går här ifrån, är du en annan, en större, en mer erfaren och helare person. Pressa dig mot någon välvning, önska bort grovt bomullstyg, känn hur smekningar fastnar i rörelsen mot fuktig hud. Glöm aldrig idag. Låt idag definiera dig.