Det var en ilande upplevelse, som om någon slickade på en naken nerv. Något hade tagit på henne själ och innan det skedde hade hon inte ens trott att hon hade en. Det var på alla sätt och vis ett övergrepp, en kränkning av hennes rätt att vara en egen person. Någon var inne och bökade i hennes innersta, sade saker utan att hon kunde välja att inte lyssna. Något hade vidrört hennes själ för att föra henne till sig.
Elisa hade aldrig intresserat sig för konst, måleri låg inte för henne, men efter ett års tyskstudier i Thübingen sökte hon sig bort från universitetet och till en folkhögskola i Storfors. Läraren var ny, kursen var ny. Hon kunde inte förklara varför hon var där och hyste i efterhand misstankar. Hon och Juan, som kommit med tåg upp till Storfors ett helt år tidigare, var usla studenter – Juan för att han var hopplöst färgblind, Elisa för att hon verkade ha en sällsynt liten fallenhet för bildkonst. Hon visade sig faktiskt vara fullständigt talanglös och ändå blev hon kvar, ända fram till ett halvår efter incidenten. När hon lade pusslet passade bitarna för bra för det inte skulle stämma. Hon hade valts ut, alla spår ledde fram till Storfors centrum den tredje juni 2005, men där tog det slut.
Hon hade en lång erfarenhet av att sällan passa in. På dagis gick det bra, där kunde man leka med vem som helst, men redan från lågstadiet rimmade hennes intressen illa med de andras. Antagligen var det ren slump att inte någon av klasskamraterna delade hennes intresse för böcker och pyssel, men så blev det. Hon lekte oftast ensam, inte för att det passade henne, utan för att det var vad som bjöds och eftersom hon inte umgicks i grupperna blev hon inte heller lik dem. Hennes bana var den kometens elliptiska i ett regelbundet solsystem, bara sällan kom hon i verklig kontakt med andra, tyckte hon.
Och nu var det bevisat. Hon hade valts ut, men förkastats. Spottats ut som en bit brosk i fläsket. Inte ens gud ville ha Elisa Törn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar