Kyrkoherde Dieter Schläger lämnade sin stolthet på botten av ett stenbrott bland tjugotre bilar av nyare och äldre årsmodeller som ingen någonsin skulle orka flytta därifrån. Man kunde nog säga att han var frälst, för sin tidigare gudstro – eller om man skulle kalla det livsstil – hade han inte tagit sig, utan ärvt från flera generationer gudsmän på både fädernet och mödernet. Han sörjde inte Gud, eftersom han insåg att det inte fanns någon gud att sörja, skulle han någonsin glädjas var det väl nu. Hans ena sko hakade i säkerhetsbältet och han sparkade av sig båda innan han sköt ifrån mot bilen med foten och simmade så fort han förmådde, först genom isande kalla lager och sedan den varmare sträckan mot ytan.
Han bröt ytan med ansiktet först, så långsamt han kunde, för att försiktigt presentera sig för sin nya gud. Som den värmde hans själ, tänkte Dieter Schläger. Det han kämpat emot i mörka tankar, till och med begått illgärningar för för att stoppa, kändes plötsligt så självklart. Han dröjde kvar vid vattenytan med bara ansiktet i luften och med öronen under vattnet lyssnade han till ljuden som fortplantade sig i stenbrottet. Ungdomarna hoppade skrikande i igen från en annan sida av stenbrottet där klippväggen var högre, deras glada rop lät underligt avlägsna under ytan. Kaskaderna som slogs upp när tre träffade vattenytan lät helt annorlunda. De kom upp till ytan och började simma mot honom, skrattande mot varandra.
Två meter ifrån Dieter skrek en av de unga männen högt när han såg att ett ansikte sticka upp ur vattnet. Alla fem började panikslaget att simma bort honom, baklänges. Dieter insåg att han borde göra något, han sträckte upp händerna och sade åt dem att lugna sig. Det gick sådär och han började simma mot den lägsta delen av stenbrottet, där han hade kört över kanten.
Han hävde sig upp den sista biten och satte sig ner på kanten. När han hade bestämt sig för att avsluta sitt liv hade han klätt sig i prästrock och för sista gången rättat till elvans två snibbar i halsen. Det var som allvarlig gudsman han levt, som allvarlig gudsman skulle han möta skaparen. Nu kändes det löjligt och han slet upp kläderna i halsen och kastade iväg kragen. Det räckte inte, i panik krängde han av sig alla de blöta kläderna och lugnade sig först när han kände solen över hela sin nakna kropp. Han lade sig på stenhällen bland barr och mossa och skrattade till när han insåg att det faktiskt var sista gången han tog på sig prästkappan. Ungdomarna började våga sig närmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar