Flytten!

Hey, nu mera finns bloggen på Wordpress, eftersom jag hatar blogger.

https://harmningen.wordpress.com

Gubbäppelträdet

Gubbäppelträdet i trädgården öppnade en gång om året sina vita könskörtlar mot omvärlden och legioner av naturens svartglänsande, surrande seminatörer infann sig lydigt. Gubbäpplet, ett inhemskt dalskt tamäpple, har rött, fett skal och kött som är så mjukt att även tandlösa gamla gubbar kan ta en tugga. Som en boll av potatismos vars yta torkat till ett skinn. Som en insekt, inifrån upplöst av spindelns gift. Ett träd från vilket vi varje höst tog ned den frukt vi fann vackrast och nervöst tog ett bett, ett bett som varje år framkallade samma besvikelse, samma vämjelse. Ett årligt litet västgötaklimax. 

För mig hade gubbäppelträdet varit själva symbolen för ett land, där det kvävande överförmynderiet var så intensivt att till och med frukten var förtuggad och lättsockrad för en medborgare som saknar förmåga att avgöra sitt eget bästa. I gubbäpplet såg jag ett land som var en tundra helt oförmögen att frambringa något sött och solvarmt, som en ananas. 

Lönnrotharna #15

“Har världen fått en ny gud eller är det bara en ny väckelserörelse bland andra? Med oss i studion har vi Roger Lönnroth som frälstes inför tusentals människor i Storfors och byggde den en rörelse som som på några månader har gjort religion till en ny prioritet för hundratusentals människor. Välkommen.” Roger Lönnroth nickade mot nyhetsankaret och försökte hitta någonstans att göra av händerna.

“I studion finns även ärkebiskop Viola Höök, som menar att kristenheten inte är hotad av den nya guden - trots att kyrkan tappar medlemmar i ett aldrig skådat tempo.” Viola Hööks nickning var avsevärt mer tv-mässig och van, men det fanns något spänt runt munnen som förtog minen av biskopligt lugn. Roger Lönnroth såg grå ut i rutan och lite utklädd ut i sin dräkt.

“Frågan går till dig Roger Lönnroth, vad står din rörelse för och borde Viola vara orolig för att hennes kyrka tappar medlemmar?”

Roger Lönnroth såg avmätt road ut, “Vad vi står för? Inte står vi för något. Vi är ju inte en ideologisk utan en religiös rörelse, men jag tror att folk inte riktigt förstår det.“
Ankaret såg lite förvirrad ut. “Ni måste väl ha en lära som folk identifierar sig med, vad är det annars som drar folk till er?”

“Visst har vi en lära, men det vi främst har är en gud”, svarade Roger Lönnroth. “Jag är inte säker på att någon haft det tidigare. Även om jag inte har vågat fråga än.”

“Hur menar du att du inte vågat fråga än?”, frågade ankaret och såg ut att vara mer än bara professionellt nyfiken.

“Här måste jag få bryta in”, kom det plötsligt från Viola Höök innan Roger Lönnroth hann börja.

Roger Lönnroth vände en mild blick i ett trött ansikte mot henne och kontrollrummet fick till slut in alla tre i bild.

“I en modern gudstro är Gud en metafor. En metafor för kärleken. För mänsklig strävan. En fokuspunkt för våra medmänskliga och humanistiska ideal, en personifiering av det vi uppfattar som rätt.” Hon vände sig snabbt mot Roger Lönnroth och lade retoriskt till: “Jag antar att du håller med, Roger?”

Hon vände ansiktet mot mot ankaret utan att vänta på medhåll. “Det som är farligt med frälsning och den här blinda tro vi ser bland människor är att samhället inte har hunnit följa med. Jag tror att alla är lika överraskade som jag över den här plötsliga gudfruktigheten och jag tror att vi måste ta ett steg bakåt och fundera på vad det här leder till för vårt samhälle.“

“Menar du att Roger Lönnroths Solkult är en farlig rörelse? Borde samhället dra paralleller till sekter som Aum Shinrikyo eller andra grupper som har försökt skada människor i sina religiösa strävanden? Roger Lönnroth, är din rörelse farlig för Sverige?”, frågade ankaret och lät en smula road.

“Viola, det du inte förstår är att gud inte är en metafor. Gud har kommit nu. Till dig med.” På Roger Lönnroth röst hördes det tydligt att han innan den 3 juni 2005 hellre skulle ha tagit gift än försökt prata med någon om gud. Han försökte inte sälja något med tungotal eller bländvita tänder, för han bar vetskapen om gud i sitt hjärta, och det var en avsevärt tyngre börda än en tro, hur glödande den än var. Han satte handen mot bröstet och ett ljus växte fram bakom den och blev allt starkare. “Jag tror att vi kommer ta emot honom allihop. Han har gett oss liv. Vi måste följa honom.”

Roger Lönnroth började lysa inifrån och medan det skräckslagna teamet i nyhetsstudion på Sveriges Television mötte sin gud, vände Viola Höök på klacken, slet av sig mikrofonen och gick ut ur studion.

Lönnrotharna #14

Dieter Schläger kände sig tjock i halsen, men uppskattade ändå vad han såg i spegeln. Det är en förvånansvärt bekväm dräkt, tänkte han och roterade överkroppen fram och tillbaka för att se hur de olika lagren tyg rörde sig. Det såg vackert ut och även om tofsarna inte var så vackra eller stora än, så glittrade de på ett tillfredsställande sätt mot de varmt orange och indigoblå tygerna. Han vägde en i varje hand och sade till sig själv att nu var detta Dieter Schläger, den verkliga guden hade nått honom.
Kyrkobyggnaden fanns det ett behov av. Ingen ifrågasatte hans rätt att vara där och det fanns få, om någon, som fortfarande var troende kristen i Storfors. Stiftet höll sig borta och ärkebiskop Viola Höök hade ingen hört av sedan tv-framträdandet.

 Sakristian både kändes och doftade välbekant, den fuktiga doften av sten och puts och papper. Ett glas med gammalt nattvardsvin stod på bänken sedan kvällen innan, han kände att hans dagar som nattvardsservitör ändå var förbi och hade unnat sig ett glas medan han satt under en skrivbordslampa och lärde sig göra tofsar med handledning över telefon.

 Han klarade inte av att göra sig av med psalmböckerna, men det verkade inte heller som om någon krävde det av honom. Gud hade inte sagt något, inte heller Roger Lönnroth, så han lät dem bero tills det fanns ett behov. Kanske ville någon i framtiden sjunga en sång för att det var kul och för gamla minnens skull? Och varför inte, att försöka hålla kristenheten borta kändes bara löjligt när gud hade trätt fram. Tanken på att någon föll av och blev omkristnad kändes bara löjlig.

Crotho XII

Med Crotho XI hade det inte varit mycket bevänt efter att tian släppts. Marknaden var mättad, det var vad analytikerna sade. Det stämde i viss mån, de bemedlade hade redan sina Crotho-enheter installerade, men mångas var åldrande och de medellösare lagren av befolkningen såg fortfarande världen för vad den var. Men med Crotho XII kom nya features.

Jag klev ut ur butiken med en fullständig ny känsla i kroppen. Jag kunde inte bärga mig, bara dentriterna hunnit ansluta sig till Crothons utskott skulle jag snart kunna installera vilka applikationer jag ville.

Två dagar senare, de längsta i mitt liv, satte jag igång. Det första jag gjorde när jag vågat gå igenom installationsprocessen, som för övrigt inte påverkade min varseblivning alls, var att roota enheten. Det gjorde alla med någon form av självrespekt. Steg två var ModeShift. Därefter letade jag mig igenom alla interfacen och hamnade i menyn Surface och började modellera.

Det första jag gjorde, det jag drömt om sedan jag föddes, det gudarna måste ha avsett med universum, var att ställa in Surface på "Skin". Menyerna guidade mig fram till rätt nyans, jag var ute efter en ljus och len variant med ganska lite behåring, den var främst som persikofjun i mitt huvud. Mammas skinn var lent och varmt och doftade lite tvål, lite människa. Jag hittade en ton som kändes rätt i menyerna, en textur som verkligen kändes rätt och tryckte på ok.

Allt blixtrade till och jag upplevde en yrsel som fick mig att nästan kräkas, jag hade varit för ivrig med att testa enheten. När ljuset sänktes var allt precis rätt. Precis rätt. Jag sträckte ut handen mot köksbordet. Det var lent och mjukt och varmt. Den släta huden gick ner längs benen som stod på golvet, som det också hade precis samma nyans och textur. På bordet stod en levande skål av människa, i den låg två päron som också de var trettiosju grader varma, lena och hudfärgade. Jag tryckte ett mot ansiktet och drog in doften, det var magnifikt. Jag bet igenom skalet och blundade, innanför surfaceinställningarna fanns päronet precis som vanligt. Knoppen på köksskåpet var mjuk och len, dörren såg ut att vara perfekt och sömlöst klädd i levande hud. Dricksglasen var förstås inte längre genomskinliga, men det mest märkliga var hur vattnet som rann ur hudkranen tedde sig. Crothon lyckades blanda vätskans flödande rörelser, strålen, små och stora droppar, rännilar och flödet längs vaskens botten ned i avloppet, allt med människohudens färg, textur och mjuka lenhet. Jag doppade mina naturligt hudfärgade fingrar i glaset så att de täcktes av rinnande hud som droppade ner på hudköksbänken och bildade små märkliga utväxter. Jag tog glaset och drack djupa klunkar.

Om två år skulle en ny Crotho komma. Jag hade redan börjat spara. Rykten gick om att nya kvantchip som visats på teknikmässor världen över skulle i finnas i produktion redan om ett år och att de skulle göra det möjligt att inte bara ändra färger och texturer på ytor, utan även hur de upplevdes på insidan. Jag darrade inombords.

Konterfej

- Sitt nu still, bror. Men slappna av.

De befann sig i bortre änden av rummet, Bror vid ett staffli och bror i en karmstol i en stel och lite onaturlig kroppsställning. Bror ville ha ljuset från fönstret på brors vänstra sida, en sida han sade var bäst. Det kom inga invändningar.

- Bror, får jag prata?
- Du får prata, bror. Det är nästan bättre. Då stelnar inte dina drag till en mask, det kan annars hända. Den som inte rör sig i andras ögon stelnar i deras sinnen.
- Du driver med mig, Bror, sade bror och log med ögonen. Du försöker prata som jag brukar och det var en bra bild, Bror. Du gjorde det för bra.

Bror skissade med kol och log bakom duken.

- Ja, jag skojar med dig. Men du vet, min värld är inte som din. Jag gör bilder i rummet, två eller tre dimensioner, sällan ens särskilt lika verkligheten. Du gör bilder i tanken, oändligt rika, men så mycket svårare att visa upp.
- Bror, det är min upplevelse också, precis så. Jag undrar om den inre världen ständigt vill ta sig ut, men att vi har olika sätt att föra ut den i det där de kallar verkligheten.

Han flyttade sin bruna blick mot fönstret och verkade fundera en stund.

- Bror, tänk hur synd det är om dem som inte får det ur sig. Och Bror, tänk på alla de som inte har tillägnat sig ett språk för att få det ur sig. Arma människor!
- Tja, kanske. Det finns ju genvägar. Tänk hur många som dricker eller äter piller. Dina cigarretter, är de inte också ett sätt att dämpa strömmen?
- Bror, du värmer mig, din vänskap är min käraste rikedom! Så är det! Strömmen!

Han hade svårt att sitta stilla i stolen

- Är det du och jag bara, eller gäller samma sak alla människor? Vad tror du, Bror? Ser de strömmen flyta, ibland lugnt som Eufrat, ibland skummande och vilt som Storforsen?

Han lugnade sig och slätade till det svarta håret på sidorna av huvudet och strök en hand över flinten, där inget hår fanns att rätta till.

Sedan samlade han sig och satte sig tillrätta i stolen och slätade ut pressvecken på de mörkblå byxorna. Han såg till att skjortkragen låg rätt, som inför en fotografering eller ett viktigt möte, och tycktes slappna av efter att ha kontrollerat att de runda kinderna forfarande var välrakade.

- Bror, jag är nyfiken, vem tror du att jag blir? I bilden?

Bror log igen bakom duken medan han skissade.

- Vi får se, bror. Du får ha tålamod.

Bror riktade blicken mot den punkt de hade kommit överens om och slappnade av ytterligare.

- Bror, du har som vanligt rätt, jag ska vara lugn. Nu ska jag konterfejas, inte ta din tid med mitt eviga prat. Jag ber om tillgift för att jag alltid stör dig, Bror.

Bror log och jobbade vidare med sina kol.

Till Ola Larsmo

De flydde, men inom sig. Djupare och djupare bröt de ny mark, långt ut på prärier och stäpper, högt upp i fjällmassiv. De törstade i långa karavaner på dödsföraktande färder längs solsvedda platålandskap, där skarpa skärvor och splittrade klippor rev igenom hästarnas skor och nötte hovarna in till det blödande köttet. De vände moränåsarna ut-och-in för att hitta byggmaterial, de sökte och fann mineraler och de syntetiserade allt som var naturligt i tunga maskiner.

Detta fortgick tills de till slut hade funnit sina sökta habitat: Svenskblygderna. En plats där de kunde ta sina bultande hjärtan i vänstra handen och från dem borsta bort lite jord och boss med en smutsig näve. Därefter hade de att svepa in dem i sina näsdukar och sedan gräva ner dem i den hårda jorden i gropar upptagna med stor möda. I dessa nejder, och på sina bultande hjärtan, satte de upp höga bopålar. Nu var de hårda och de hörde samman med själva jorden, som motvilligt stötte upp deras föda i ojämna och knappa portioner.

Svenskblygderna? Var det bara ett ord som i sin passiva och kliniskt vulgära aggression plågade dig? Ett ord som väckte avsky och vämjelse? Är den krypande känsla av obehag i bröstet som detta ord lämnar efter sig, som en läckande påse kompost på hallmattan, ett arv efter en sexualsyn som du lånat från en gammal slagrörd prost med fradga i mungipor och ett sedan generationer inlärt förakt för alla kön utom hans eget? Det är svårt att säga, men kanske säger det något om dig. Om oss. Men antagligen inte det vi tror.

Bror och bror

- Bror?
- Ja?
- Bror, jag vill att du gör mitt konterfej.
- Ditt konterfej? kluckade Bror.
- Du skrattar, Bror? Jag förstår inte?
- Du kan inte använda sådana ord, bror. Konterfej! Jag blir full i skratt och måste börja om med leran om mina rörelser blir ryckiga av skrattet.
- Jag förstår vad du menar, Bror. Men man måste välja.
- Välja, bror?
- Ja, Bror. Med orden bygger vi världen mellan varandra. Jag kan välja att göra den världen mystisk och vacker, bygga den av sagor och allt det vackra en människas tunga kan forma. Eller så bygger jag den av självklarheter och sådant som är på förhand givet. Vill du att världen ska överraska dig, Bror? Vill du överraska världen? Eller tror du att den inte behöver din hjälp att bli vackrare? Jag vet att du redan har svaret på den frågan i ditt hjärta. Det strålar från din hud. Du besvarar den frågan i varje sekund du lever, Bror.

Bror hade ljusbrun lera i ett långt stråk tvärs över ansiktet och stod lutad över kavaletten, bror satt vid bordet och knackade fram en ny cigarrett ur paketet innan han lade ner den och reste sig hastigt.
- Vill du ha te, Bror? Han och gick bort mot gasplattan som stod på en låg skänk i hörnet.
- Te vore gott, bror, sade Bror och backade ett steg från kavaletten för att se vad han åstadkommit.

En kastrull i emalj fylldes ur kannan och lågan tändes och vreds upp. När bror ställde två koppar på bordet tog han med sig cigarretten och tände den vid den blåa gaslågan och fastnade sedan med blicken ut genom ateljéns höga spröjsade fönster. Nästa år behövde de kittas om.

Bror gjorde ett par justeringar i leran och torkade förstrött av händerna på långskjortan. Han gick fram till bror tog utan närmare eftertanke cigarretten ur hans mun och sög i sig två kraftfulla bloss som fick tobaken att knastra.

- Jag ska göra ditt konterfej, bror. Det ska bli ett sant nöje.
- Tack bror, det kommer att bli en upplevelse. Sätt dig, jag gör en smörgås. Det finns ägg.

Hur gör man för att rinna ut över tillvaron sådär, med samma självklarhet som vätska? Det var något med vätskor med låg ytspänning och viskositet som påminde Tim om Franks sociala förmågor, hur han alltid lade sig nära och tätt intill i konversationerna, drejade bi. Han klistrade sig, rann, ångade och dröp, men som en varm dusch efter en plågsam långmarsch med kängor och stridspackning, inte alls som en kall avrivning, eller ens den där duschen med kommunalt, igenkalkat munstycke och dåligt vattentryck.

Tim själv var mer som underkylt regn – så fort något rörde honom frös han omedelbart till is och blev farligt blank, folk halkade fort, konversationer for i diket eller kraschade tragiskt in i träd och mitträcken. Det hände att han hade turen att något frös fast också, dröjde kvar utan att riktigt veta varför, men det brukade gå över.

Tim bestämde sig. Han tog sitt anteckningsblock ur ryggsäcken, letade fram sin bra bläckpenna och en tom sida och satte sig i närheten av Frank. Inte för nära, han ville kunna se hur närmades av andra. Han lade vänster ben över det högra och började iaktta. "Situation: Lunchrestaurangen, dricker kaffe", antecknade Tim. Nu skulle han bara vänta på att Frank började samtala eller umgås med någon. Med rätt systematik kunde han snart vara någon sorts mönster på spåren. När han tittade upp såg han att Frank tittade på honom. "Vad skriver du, Tim? Det ser nästan ut som om du tittar på när jag dricker kaffe?", frågade han roat. Fem minuter senare satt jag och berättade om min plan.

Bror

– Bror, jag trodde att det skulle bli annorlunda.
– Annorlunda bror, hur menar du?
– Jo Bror, att när vi var inne i snurren, alltså när vardagen och livet avkrävde oss den största anpassning, så skulle vi foga oss.

Kavaletten med leran vreds ett kvarts varv, kort senare växte kött fram ur leran i form av en ryggtavla. Någon tände en cigarett, det kan ha varit jag.

– Gjorde du inte det då, bror? Anpassade dig? svarade Bror med försommarsolen på sin panna genom de höga ateljéfönstren och äppelträden utanför.
Bror funderade och knackade nervöst med tändsticksasken i bordet.
– Jo, men allt låg ju kvar, Bror. Under ytan. Inte ens djupt begravt.
– Bror, det kanske är självklart, hjärnan formas innan vardagen formas, hjärtat kanske vill vad det vill även om du gör något annat på dagarna?
– Jo, du har rätt, Bror. Men jag kände förtröstan om att jag skulle kunna vandra den här vägen, den verkade bra. Som när man lär sig dricka bittra drycker; det är hemskt i början, men nödvändigheten tvingar en att vänja sig, och sedan älskar man det.
– Är det nödvändigt att dricka bittra drycker, bror?
– Det är nödvändigt, Bror. Att skaffa sig vanor är en del av att bli vuxen, och att bli vuxen är en medveten process, ett långt och plågsamt umgänge med en demonregissör som med blod mellan tänderna klöser glädjen och allt som spritter ur ditt liv. De bittra dryckerna är rekvisita, men rekvisita behövs, annars blir det sån där konstig experimentell teater – och vuxenlivet är ett kostymdrama.
– Det låter drastiskt, bror?
– Jag tror att det är drastiskt, men jag förstärker naturligtvis verkligheten i min berättelse, precis som du gör i dina skulpturer, Bror.
 
Bror såg ut att inte höra, men arbetade muttrande vidare med fingrar och en mirett kletig av ljusbrun lera. Bror visste att han hörde.

– Men det går inte hela vägen, bror, är det det du säger? Bror formade en arm och putsade ett skulderblad.
– Bror, den som tror sig ha grävt så djupt ljuger, det är vad jag säger. Det känns som om jag har råkat se i en spegel från fel vinkel och råkat se in i en annan verklighet, en dimension bortom vår. Och där, Bror, låg allting kvar i en hög och väntade på mig.
– Men är du inte alls anpassad, bror?
– Jag är som du, Bror. Mer sliten, mer erfaren. Avsevärt visare och jag kan nya saker, men anpassningen är fernissa. Civilisationen är en fernissa, allt handlar om hur många lager du har lagt på och hur mycket du låter den flagna mellan strykningarna.
– Bror, du har rätt.

Händerna darrade. Det var så länge sedan sist, så otroligt länge sedan. Med cirklande rörelser smekte hennes tummar det perforerade skinnet på ratten och hon besiktigade de mätarställningar som kändes relevanta. Motorns varvtal var normalt, visaren hoppade försiktigt i den ojämna tomgången. Bensin fanns fullt tillräckligt, handbromsen var i. Bilen hade gått omkring tjugotvå tusen mil. Fjädrar kändes genom stoppningen i den söndersuttna stolen.

Hon tog ett djupt andetag och greppade handbromsens bakelithandtag och ryckte in ett andetag, drog spaken uppåt en smula, tryckte in spärrknappen och släppte ner den i botten. Bilen började genast rulla baklänges och hon lade i backen, vred sig halvt om och gasade ut ur garaget med höger arm på passagerarsidans ryggstöd. Småsten klattrade mot växthuset när hon lät bilen sladda runt på grusplanen och på väg ut på från utfarten mot landsvägen vred hon på halvljuset.