Lönnrotharna #14

Dieter Schläger kände sig tjock i halsen, men uppskattade ändå vad han såg i spegeln. Det är en förvånansvärt bekväm dräkt, tänkte han och roterade överkroppen fram och tillbaka för att se hur de olika lagren tyg rörde sig. Det såg vackert ut och även om tofsarna inte var så vackra eller stora än, så glittrade de på ett tillfredsställande sätt mot de varmt orange och indigoblå tygerna. Han vägde en i varje hand och sade till sig själv att nu var detta Dieter Schläger, den verkliga guden hade nått honom.
Kyrkobyggnaden fanns det ett behov av. Ingen ifrågasatte hans rätt att vara där och det fanns få, om någon, som fortfarande var troende kristen i Storfors. Stiftet höll sig borta och ärkebiskop Viola Höök hade ingen hört av sedan tv-framträdandet.

 Sakristian både kändes och doftade välbekant, den fuktiga doften av sten och puts och papper. Ett glas med gammalt nattvardsvin stod på bänken sedan kvällen innan, han kände att hans dagar som nattvardsservitör ändå var förbi och hade unnat sig ett glas medan han satt under en skrivbordslampa och lärde sig göra tofsar med handledning över telefon.

 Han klarade inte av att göra sig av med psalmböckerna, men det verkade inte heller som om någon krävde det av honom. Gud hade inte sagt något, inte heller Roger Lönnroth, så han lät dem bero tills det fanns ett behov. Kanske ville någon i framtiden sjunga en sång för att det var kul och för gamla minnens skull? Och varför inte, att försöka hålla kristenheten borta kändes bara löjligt när gud hade trätt fram. Tanken på att någon föll av och blev omkristnad kändes bara löjlig.