Hur gör man för att rinna ut över tillvaron sådär, med samma självklarhet som vätska? Det var något med vätskor med låg ytspänning och viskositet som påminde Tim om Franks sociala förmågor, hur han alltid lade sig nära och tätt intill i konversationerna, drejade bi. Han klistrade sig, rann, ångade och dröp, men som en varm dusch efter en plågsam långmarsch med kängor och stridspackning, inte alls som en kall avrivning, eller ens den där duschen med kommunalt, igenkalkat munstycke och dåligt vattentryck.

Tim själv var mer som underkylt regn – så fort något rörde honom frös han omedelbart till is och blev farligt blank, folk halkade fort, konversationer for i diket eller kraschade tragiskt in i träd och mitträcken. Det hände att han hade turen att något frös fast också, dröjde kvar utan att riktigt veta varför, men det brukade gå över.

Tim bestämde sig. Han tog sitt anteckningsblock ur ryggsäcken, letade fram sin bra bläckpenna och en tom sida och satte sig i närheten av Frank. Inte för nära, han ville kunna se hur närmades av andra. Han lade vänster ben över det högra och började iaktta. "Situation: Lunchrestaurangen, dricker kaffe", antecknade Tim. Nu skulle han bara vänta på att Frank började samtala eller umgås med någon. Med rätt systematik kunde han snart vara någon sorts mönster på spåren. När han tittade upp såg han att Frank tittade på honom. "Vad skriver du, Tim? Det ser nästan ut som om du tittar på när jag dricker kaffe?", frågade han roat. Fem minuter senare satt jag och berättade om min plan.