Med Crotho XI hade det inte varit mycket bevänt efter att tian släppts. Marknaden var mättad, det var vad analytikerna sade. Det stämde i viss mån, de bemedlade hade redan sina Crotho-enheter installerade, men mångas var åldrande och de medellösare lagren av befolkningen såg fortfarande världen för vad den var. Men med Crotho XII kom nya features.
Jag klev ut ur butiken med en fullständig ny känsla i kroppen. Jag kunde inte bärga mig, bara dentriterna hunnit ansluta sig till Crothons utskott skulle jag snart kunna installera vilka applikationer jag ville.
Två dagar senare, de längsta i mitt liv, satte jag igång. Det första jag gjorde när jag vågat gå igenom installationsprocessen, som för övrigt inte påverkade min varseblivning alls, var att roota enheten. Det gjorde alla med någon form av självrespekt. Steg två var ModeShift. Därefter letade jag mig igenom alla interfacen och hamnade i menyn Surface och började modellera.
Det första jag gjorde, det jag drömt om sedan jag föddes, det gudarna måste ha avsett med universum, var att ställa in Surface på "Skin". Menyerna guidade mig fram till rätt nyans, jag var ute efter en ljus och len variant med ganska lite behåring, den var främst som persikofjun i mitt huvud. Mammas skinn var lent och varmt och doftade lite tvål, lite människa. Jag hittade en ton som kändes rätt i menyerna, en textur som verkligen kändes rätt och tryckte på ok.
Allt blixtrade till och jag upplevde en yrsel som fick mig att nästan kräkas, jag hade varit för ivrig med att testa enheten. När ljuset sänktes var allt precis rätt. Precis rätt. Jag sträckte ut handen mot köksbordet. Det var lent och mjukt och varmt. Den släta huden gick ner längs benen som stod på golvet, som det också hade precis samma nyans och textur. På bordet stod en levande skål av människa, i den låg två päron som också de var trettiosju grader varma, lena och hudfärgade. Jag tryckte ett mot ansiktet och drog in doften, det var magnifikt. Jag bet igenom skalet och blundade, innanför surfaceinställningarna fanns päronet precis som vanligt. Knoppen på köksskåpet var mjuk och len, dörren såg ut att vara perfekt och sömlöst klädd i levande hud. Dricksglasen var förstås inte längre genomskinliga, men det mest märkliga var hur vattnet som rann ur hudkranen tedde sig. Crothon lyckades blanda vätskans flödande rörelser, strålen, små och stora droppar, rännilar och flödet längs vaskens botten ned i avloppet, allt med människohudens färg, textur och mjuka lenhet. Jag doppade mina naturligt hudfärgade fingrar i glaset så att de täcktes av rinnande hud som droppade ner på hudköksbänken och bildade små märkliga utväxter. Jag tog glaset och drack djupa klunkar.
Om två år skulle en ny Crotho komma. Jag hade redan börjat spara. Rykten gick om att nya kvantchip som visats på teknikmässor världen över skulle i finnas i produktion redan om ett år och att de skulle göra det möjligt att inte bara ändra färger och texturer på ytor, utan även hur de upplevdes på insidan. Jag darrade inombords.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar