Izzy

"Ora et labora. Snarare hora et labora", skrev Izzy ilsket på telefonen och skickade iväg det lite extra hårt. Hanna svarade snabbt kolon och versalt P, därefter en bild av en kaffekopp, Issy svarade 2min och de möttes efter nästan precis två minuter i det lilla fikarummet, som till skillnad från det stora egentligen bara var en diskbänk bakom en skärmvägg mitt i ett kontorslandskap. En mikrovågsugn för liten för en normalstor tallrik, en vanlig kaffebryggare för lunchrestaurangkaffe och en Nespressomaskin. Av aluminiumkapslarna fanns som vanligt bara de ljusa kulörerna med smak av magsaft kvar, så Izzy och Hanna valde snutkaffet. Kaffet dracks i företagets ganska exklusiva muggar och mjölk dolde den brända smaken i någon mån.

"Vad blir det av rapporten?", frågade Hanna så lågt det var möjligt och Izzy svarade med att himla med ögonen och kasta huvudet bakåt. Hon kompletterade med ett rosslande ljud ur strupen. "Han ändrar sig igen. Nu låter det som om han aldrig sade det han sade, utan det Birgitta sade för en månad sedan. "Nilsson?" frågade Hanna. "Weber", svarade Izzy. "Hora et labora", sade Hanna och försökte samtidigt hälla i sig det sista kaffet lite elegant, men satte det i halsen med ett märklig gurglande, och Issy skrattade för första gången den dagen, trots att hon fick en kaffefläck på blusen. När hon hade hostat klart och Issy hade torkat tårarna avslutade Hanna med sin vanliga devis. "Du vet att du inte kan bry dig om vad du jobbar med, du ska bry dig om jobbet. Det är skillnad." Izzy nickade, men undrade om hon verkligen förstod, och förstod hon så var hon osäker på om hon höll med.

Izzy Pancz-Dahline gavs namnet Isabella Dalin av sina föräldrar efter födseln, men skaffade sig ett annat som passade bättre med hennes karriärval redan innan hon började på Berghs. Nu sov hon illa på nätterna och snubbarna på Tinder kändes ointressanta allihop. Hon hade till och med börjat äta hemma – ensam.

På hennes nattduksbord låg två böcker som hon lånat från två olika kollegor, eller kanske snarare prackats på när de märkte att hon inte riktigt var i form längre.

Den första var från Hanna och spann vidare på mindfulnesstrenden. När hon läste den fick hon veta att det var av yttersta vikt att hon levde sitt liv nu. Idag. Här. Nu. Njut av stunden. Är du lycklig? Känn. Är du stressad? Känn in stunden. Blir det värre? Surfa på vågen och känn in ångesten riktigt rejält, så blir det lugnare sen. För så länge du inte är närvarande i stunden kommer du aldrig att kunna känna in nästa stund. Varje mening Izzy läste fick henne att känna att hon kanske inte levde, hon kanske bara... var? For runt? Åkte med? Levde i dået? Eller framtiden?

Ångesten gnagde hur mycket hon än surfade på den, Hannas bok viskade hela tiden från nattduksbordet om hennes enda liv, det som var nu-nu-nu, och ifrågasatte med eftertryck om hon levde hon det fullt ut. Verkligen levde? Sitt eget liv eller någon annans? Snart var det försent och hon var död. Kanske imorgon. Och då var det ju så dags.

Den andra boken hade hon fått av Birgitta Weber, en parant sextiotvååring med en imponerande karriär bakom sig. Det hördes när hon kom på sina höga klackar längs korridorer, dekorerad som en gammal general med dyrbara, smakfulla och ständigt nya smycken på dräktjackan. Izzy hade aldrig sett henne slarvig i håret eller kommit på henne med att äta. Hon visste alltid vad som skulle göras, hur, av vem och när och hon avskydde de flesta kvinnor och alla oattraktiva eller charmlösa män. I branschen kom man dock inte långt om man inte hade endera.

Birgitta Weber hade av någon orsak tillåtit sig att klicka med Izzy och faktiskt börjat fungera som mentor för henne. Det hade kastat Issy uppåt längs både utvecklings- och karriärstegarna tio gånger snabbare än hon någonsin annars hade kunnat klättra. För det var hon aldrig så tacksam, men nu låg boken från Birgitta Weber, med dedikation på födelsedagen från författaren, och predikade att hon skulle sätta upp tydliga målsättningar i såväl privatliv som karriär.

Det handlade om långsiktiga mål i yrkeslivet, var ville hon vara om ett, tre, fem, tio och tjugo år och hur skulle hon ta sig dit. Hon förväntades som ansvarstagande människa som värdesatte sitt liv även sätta upp målsättningar för sin utveckling på alla tänkbara andra områden, det kunde vara matvanor, träning, kärleksliv, samlagsteknik, familj, uppfostran, idrottsliga prestationer, kunskap om musik, konst, dyra viner och allt annat man kunde tänkas vilja utveckla när man var den typ av människa Birgitta Weber trodde att Izzy ville bli.

Nå låg de båda böckerna där på varandra, högljutt tjafsande i mun på varandra, natten igenom. Det var ett jävla hallå. Inte konstigt att Izzy Pancz-Dahline inte kunde sova.

Lönnrotharna #13

Släpljuset gjorde turistgrupperna på Drottninggatan till långa, svepande skuggor på marken och putsen på de gamla husen till brinnande guld. Japaner och spanjorer stannade till och tittade en stund på den lilla gruppen av Lönnrothare som stod med handflatorna öppna mot den sjunkande sensommarsolen och mässade sina underliga harmonier. En av dem var inte äldre än tretton år, hennes röst var spröd och ovan, men hennes leende var äkta när hon sjöng med slutna ögon.

Yusei Hayashi och Hanata, hans fru sedan tre veckor, stannade till och Yusei lyfte sin kompaktkamera för att ta en bild på gruppen. Deras dräkter sprakade i orange och indigo och ledarens guldtofsar glittrade. Mot rappningen i släpljus skulle det bli en spektakulär bild. Han tog en stund på sig att rama in den rätt, men det kändes inte som om de skulle vara klara snart, det fanns att komponera.

Hans ögon fästes vid ledaren i displayen, hennes grå hår var nästan vitt, hennes ansikte magert och ganska strängt. Hon sjöng med slutna ögon och vaggade svagt fram och tillbaka. Hon såg så lugn ut och verkade vara fullständigt uppslukad av sin andakt.  Yusei hajade till när han i displayen plötsligt såg hennes ögon spärras upp och hur hon stirrade honom rakt i ögonen via i kameran. Han lyfte blicken, men utanför kameradisplayen blundade hon fortfarande som innan och vaggade långsamt.

I displayen började hennes mun att röra sig. Han kände inte igen orden han hörde, men han hörde inte heller med öronen. Det var inget språk han hade hört tidigare, men han förstod precis vad hon sade. “Ljuset är du, Yusei Hayashi. Det är inte ditt att fånga.” Han tvekade en stund men tog av någon anledning ändå bilden. När han tittade upp från displayen stod hon och mässade tyst med slutna ögon precis som innan. “Vad är det?”, frågade Hanata. “Jag vet inte”, svarade Yusei och när hans fru fortsatte fråga stängde han händelsen inom sig och sade att han hade fått något i ögat.

Lönnrotharna #12

Lena Tobé rullade i maklig fart utmed Riksväg 44. Hon hade tagit god tid på sig från Lidköping och var nu, en och en halv timme senare, i höjd med Hunneberg på Västgötaslätten. Hon svängde av 44:an mot Västra Tunhem. Den nya avfarten var inte färdig, men hon hade sett tunga dumprar och andra maskiner någon kilometer tidigare. Ytterligare en bit innan hade hon kunnat se den nya smäckra promenadrampen ta form, ett litet underverk i trä och glas som var planerad att löpa längs stupet, en fantastisk väg upp för pilgrimer som kom till fots för att utöva olika ritualer. Utsikten och upplevelsen skulle bli spektakulär, byggteknikerna var hållbara, moderna och beprövade och arbetskraften välbetald. Alla var nöjda, inte minst Roger Lönnroth, som personligen hade visat henne platsen och med 

Längs den grova vägen av sprängsten och makadam skumpade Range Rovern fram mot den nya anläggningen som låg ungefär en kilometer söder om Gårdsjön. Här löpte ett högt Gunnebostängsel och utanför två höga stannade hon till. Hon höll in dräkten för att inte smutsa den mot den nu leriga bilen och klev försiktigt mellan vattenpölarna och för att byta skorna mot stövlar med stålhätta och bygghjälmen ur bakluckan. Hon hade kunnat ha vanliga arbetskläder, men det var ett officiellt besök, hon ville visa underentreprenörer och andra att det här inte var vilket bygge som helst, det här hade beslutats av högre makt. 

Hon hon höll NFC-taggen mot maskinen vid grinden, som svängde upp och hon skyndade sig för att hinna in i bilen och igenom innan de stängdes igen. Det var bara några hundratals meter kvar och hon ställde bilen vid en rad andra, vanliga personbilar och kände sig ivrig. Hon skulle få se hur grundarbetet fortlöpte, armeringar, löst problem. Ritningarna kunde hon utantill. Framför henne skulle den strora piazzan breda ut sig, norr om den skulle byggnaden för administration ligga och i öster, i linje med solens uppgång under de viktigaste datumen, pelarna. 

“Ljus är liv”, ropade hon mot två män i orange västar som tittade mot en bulldozer som arbetade. “Lena!”, ropade den vänstra, “Välkommen, ljus är liv!” 

Lönnrotharna #11

Elisa Törn, 23 år, för dagen cyklist med ärende till Storfors centrum och det kommunala biblioteket, ville skrika rakt ut. Hon hade inte hunnit ducka, istället hade hon tittat upp just som hon hörde ett snytljud och såg hur den ganska hårda motvinden kastade ett löst slem rakt mot hennes ansikte. Hon var tacksam att hon hade glasögon, men förbannade att hon varit andfådd i motvinden och hade haft munnen halvöppen. Hon bestämde sig för att aldrig mer vara andfådd, bromsade hårt och försökte med tankekraft alstra en flod av saliv för att skölja bort snoret innan hon kände smaken, men det var försent. Hon önskade att hon skulle spy, men inget kom. 

Var det möjligt och rent av värt det att bara slita av sig ansiktet där och då? Hon var ju ändå utstött, kanske skulle livet kännas enklare om det fanns en tydlig orsak? Barn som skrek av skräck, människor som viskade och pekade? 

Hon slet upp kassen med böcker och virkning ur cykelkorgen, offra kassen? Nej, virkningen som aldrig blev klar. Hon torkade sig frenetiskt och noggrant på två färdiga mormorsrutor, som nu aldrig skulle ingå i en filt av nittiosex likadana. Det här var droppen. Hon började undra om hon hade gjort något? Varför kunde Elisa Törn inte ens cykla nedför gatan utan att dränkas i främlingars utsöndringar? Det var flera år sedan hon grät, men nu rann bittra tårar längs hennes torra kinder. Hon slängde cykeln på marken och gick gråtande rakt fram, en åldrad kvinna tittade på henne och verkade vilja säga något tröstande, men fick en blick som var så svart att hon inte vågade. Elisa skrek rakt ut in i handen och bet sig hårt i handflatan. 

Plötsligt stod hon i en gles folksamling med maskara på kinderna och bitmärken på händerna. Världen stank av grillrök och ganska nära henne stod en fet kvinna och sålde sockervadd, trettiofem kronor för en matsked socker. Långt borta, någonstans över sjön, såg hon en märklig molnformation vid horisonten. Det knastrade märkligt i ena örat och hon gned sig hårt i det med handflatan när hon samtidigt hörde en märklig, surrande baston rulla runt i den plötsligt tunga luften. Något lade sig bredvid grilldoften, det luktade som när elektriska lok bromsade. 

Lönnrotharna #10

Jag ställde frågan som alla ställt till Roger Lönnroth: Varför skepparkransen? Kanske skulle jag få ett bättre eller annat svar än andra fått tidigare. Han svarade det han alltid svarade, men med ett litet leende jag aldrig hade sett i tv-intervjuerna: “Vad tror du själv?” 

“Religiösa ledare och utövare har väl alltid velat känneteckna sig på olika sätt”, resonerade jag. “Man vill visa tillhörighet, att utseendet inte är viktigt. Man bär hattar och kippor för att dölja huvudet för gud, munkar på medeltiden rakade sig på hjässan för att gud skulle se dem helt och hållet. Man markerar rang. Man bygger samhörighet.” Jag tyckte det lät ganska påläst.  

“Det är säkert något sådant”, sade Roger Lönnrot, “men ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. Det finns säkert en poäng i att folk ser att vi är de vi är, men jag vet inte riktigt varför. Vi har inget hemligt språk, inga uråldriga skrifter, men vi har något ingen haft förut. En gud som talar till oss, som är närvarande, och som ger oss makten att visa upp det gudomliga för andra.” Han lyfte en av de gyllene tofsarna på dräkten och viftade med den lite. “Jag tror att gud vill att jag ska synas för att jag kom först, för att andra ska se möjligheterna när de ser mig.”

“Var är gud nu?”, frågade jag. Roger Lönnroth lade handen på sitt bröst och slöt ögonen. “Gud är här, gud är alltid här.” Bakom hans hand tändes ett ljus som sakta växte. Till slut blev det så starkt att jag såg handens ben genom kött, blod och hud. Han såg otroligt lugn ut, som om han var hemma i ljuset och ville gå upp i det helt, men verkade besinna sig och lät ljuset falna. Han flyttade handen innan det slocknade alldeles, skenet var fortfarande bländande och tycktes faktiskt inte komma från inom honom, utan ur ett hål, ett hål med ofokuserade kanter som slöts sakta och lite dallrande. Det såg ut som en hägring som försvann bakom en kameras slutare. Ljuset blev litet som ett knappnålshuvud och försvann till slut, kvar fanns bara dansande blå och röda fläckar framför mina ögon som gjorde att jag inte såg Roger Lönnroths ansikte när jag såg rakt på honom. 

Upplevelsen var surrealistisk och skrämmande. Jag såg för första gången i livet något övernaturligt, det så många upplevt de senaste åren, men som ingen lyckats förklara än. Det som indirekt samlade miljontals människor över hela jorden. “Kan du ta med mig?”, frågade jag, jag tror att jag darrade på rösten. Jag kunde inte se det, men det lät som om han log när han svarade. “Är det en hypotetisk intervjufråga eller en del av intervjun?” Jag bad att få låna toaletten. 

Badrummet var ljusblått och luktade Bliw och toablock med någon sorts citrondoft. Det var välstädat men slitet, med plastmattor och våtrumstapet och en noppig badrumsmatta från Jysk. Det började flimra framför ögonen när jag drog ner gylfen och jag satte mig så fort jag kunde på golvet med ryggen mot det gamla men märkligt välstädade badkaret. Ett duschdraperi av plast svalkade min nacke när jag lade huvudet mot kanten för att blunda en stund och lugna mig. Tankarna flög av och an och jag försökte samla dem genom att läsa på om innehållet i en flaska Dubbeldusch. 

Konsekvensneutralitet var mitt ledord. Med mina texter hade jag skapat stora försäljningsframgångar åt företag, bidragit till att stänga daghem och avslutat politiska karriärer. Jag hade fria händer från nyhetschef och chefredaktör och ägargrupp, de visste att jag var deras guldäggsvärpande gås. Trots kontroversiella reportage och trots att jag skapade mig mäktiga fiender, så kunde de dra in annonsörer med mitt namn – alla förstod att hundratusentals ögon skulle hitta till annonser i både papper och webb genom mitt namn. Jag tjänade hyggligt med pengar för att vara dagspressjournalist och hade två barn, även om jag bara fick knappt halvtid med dem sedan skilsmässan. “Men tänk på allt du hinner med!”, brukade folk säga, men faktum var att jag bara jobbade mer. Jag såg mig själv som en ganska hård man, där mycket lite tog sig in under ytan. Jag brann för rättvisan, intalade jag mig. Jag vek mig inte för vare sig människor eller gudar. Trots det rörde Roger Lönnroths ljus vid mig. Det kunde bli mitt. 

Det knackade på toalettdörren och jag hörde Karin Anderssons röst. “Mår du bra därinne?”, frågade hon och jag började känna att möjligheten att må bra kanske fanns på andra sidan en tunn toalettdörr. 

Lönnrotharna #9 - EDIT!

Det var en ilande upplevelse, som om någon slickade på en naken nerv. Något hade tagit på henne själ och innan det skedde hade hon inte ens trott att hon hade en. Det var på alla sätt och vis ett övergrepp, en kränkning av hennes rätt att vara en egen person. Någon var inne och bökade i hennes innersta, sade saker utan att hon kunde välja att inte lyssna. Något hade vidrört hennes själ för att föra henne till sig.

Elisa hade aldrig intresserat sig för konst, måleri låg inte för henne, men efter ett års tyskstudier i Thübingen sökte hon sig bort från universitetet och till en folkhögskola i Storfors. Läraren var ny, kursen var ny. Hon kunde inte förklara varför hon var där och hyste i efterhand misstankar. Hon och Juan, som kommit med tåg upp till Storfors ett helt år tidigare, var usla studenter – Juan för att han var hopplöst färgblind, Elisa för att hon verkade ha en sällsynt liten fallenhet för bildkonst. Hon visade sig faktiskt vara fullständigt talanglös och ändå blev hon kvar, ända fram till ett halvår efter incidenten. När hon lade pusslet passade bitarna för bra för det inte skulle stämma. Hon hade valts ut, alla spår ledde fram till Storfors centrum den tredje juni 2005, men där tog det slut. 

Hon hade en lång erfarenhet av att sällan passa in. På dagis gick det bra, där kunde man leka med vem som helst, men redan från lågstadiet rimmade hennes intressen illa med de andras. Antagligen var det ren slump att inte någon av klasskamraterna delade hennes intresse för böcker och pyssel, men så blev det. Hon lekte oftast ensam, inte för att det passade henne, utan för att det var vad som bjöds och eftersom hon inte umgicks i grupperna blev hon inte heller lik dem. Hennes bana var den kometens elliptiska i ett regelbundet solsystem, bara sällan kom hon i verklig kontakt med andra, tyckte hon. 

Och nu var det bevisat. Hon hade valts ut, men förkastats. Spottats ut som en bit brosk i fläsket. Inte ens gud ville ha Elisa Törn. 

Lönnrotharna #8

Den 3 juni 2005 var oexceptionell ur ett atmosfäriskt, väderleksmässigt och astronomiskt perspektiv. Planeterna stod inte formerade på något särskilt vis, månen stod händelsevis i nedan. Solaktiviteten, då? Den var på exceptionellt låg nivå, även under incidenten. Mätningar visade att exakt noll tungor av eld hade skjutit ut från solen under händelserna i Storfors och bilder tagna på bara några mils håll avslöjade ingenting om att någon gudom skulle ha uppenbarat sig Storfors med avsikten att ge en man i uppdrag att leda en solkult och utse hans första etthundraelva följare.

 Vad man däremot kunde se var mycket märkliga urladdningar på flera håll i atmosfären, från marknivå och ända upp i stratosfären. Dessutom hade man registrerat kraftfulla störningar på både ett antal kända satelliter och på ett okänt antal hemliga militära satelliter.

 Att händelsen ägde rum i Sverige innebar för världens länder att man ur militär synvinkel försökte sköta diskussionerna snyggt. Ett par frispråkiga samtal mellan olika överbefälhavare slog fast att det inte rörde sig om tester av hemliga EMP-vapen eller någon form av explosion. Den svenska militären hade inte märkt något alls, men när försiktiga frågor kom från andra länder om vad som egentligen försiggick i de mellersta delarna av landet gick man i full beredskap -  även om det inte innebar mycket mer än att man frågade andra länders militära myndigheter och säkerhetstjänster om vad de trodde hade hänt. Ingen kunde tyvärr ge ett bra svar.

 Film fanns av delar av händelserna, eftersom förvånansvärt många turister befunnit sig på orten, dock ingen som visade hela skeendet. Dels uppstod störningar på grund av kraftfulla elektriska urladdningar, dels slogs de som filmade till marken.

“The Storfors Incident” låg högt på agendan i världens medier under det första halvåret efter händelserna, tills annat hände. Hade det inte varit för en sak så hade det antagligen fallit i glömska: Händelsen gav stora lokala efterdyningar, som fortsatte att sprida sig som ringar på vattnet. De 111 och Roger Lönnroth hade inom bara en vecka börjat samla in och organisera sin flock.

Lönnrotharna #7

Kyrkoherde Dieter Schläger lämnade sin stolthet på botten av ett stenbrott bland tjugotre bilar av nyare och äldre årsmodeller som ingen någonsin skulle orka flytta därifrån. Man kunde nog säga att han var frälst, för sin tidigare gudstro – eller om man skulle kalla det livsstil – hade han inte tagit sig, utan ärvt från flera generationer gudsmän på både fädernet och mödernet. Han sörjde inte Gud, eftersom han insåg att det inte fanns någon gud att sörja, skulle han någonsin glädjas var det väl nu. Hans ena sko hakade i säkerhetsbältet och han sparkade av sig båda innan han sköt ifrån mot bilen med foten och simmade så fort han förmådde, först genom isande kalla lager och sedan den varmare sträckan mot ytan.

Han bröt ytan med ansiktet först, så långsamt han kunde, för att försiktigt presentera sig för sin nya gud. Som den värmde hans själ, tänkte Dieter Schläger. Det han kämpat emot i mörka tankar, till och med begått illgärningar för för att stoppa, kändes plötsligt så självklart. Han dröjde kvar vid vattenytan med bara ansiktet i luften och med öronen under vattnet lyssnade han till ljuden som fortplantade sig i stenbrottet. Ungdomarna hoppade skrikande i igen från en annan sida av stenbrottet där klippväggen var högre, deras glada rop lät underligt avlägsna under ytan. Kaskaderna som slogs upp när tre träffade vattenytan lät helt annorlunda. De kom upp till ytan och började simma mot honom, skrattande mot varandra.

Två meter ifrån Dieter skrek en av de unga männen högt när han såg att ett ansikte sticka upp ur vattnet. Alla fem började panikslaget att simma bort honom, baklänges. Dieter insåg att han borde göra något, han sträckte upp händerna och sade åt dem att lugna sig. Det gick sådär och han började simma mot den lägsta delen av stenbrottet, där han hade kört över kanten.

Han hävde sig upp den sista biten och satte sig ner på kanten. När han hade bestämt sig för att avsluta sitt liv hade han klätt sig i prästrock och för sista gången rättat till elvans två snibbar i halsen. Det var som allvarlig gudsman han levt, som allvarlig gudsman skulle han möta skaparen. Nu kändes det löjligt och han slet upp kläderna i halsen och kastade iväg kragen. Det räckte inte, i panik krängde han av sig alla de blöta kläderna och lugnade sig först när han kände solen över hela sin nakna kropp. Han lade sig på stenhällen bland barr och mossa och skrattade till när han insåg att det faktiskt var sista gången han tog på sig prästkappan. Ungdomarna började våga sig närmare.

Lönnrotharna #6

Tefärgat ljus silade in genom fönstren, ovanför vattenytan verkade det vara en strålande dag. Kyrkoherde Dieter Schlägers forna beslutsamhet var som bortblåst. Att möta skaparen genom att begå en enorm synd var kanske inte en genomtänkt idé. Bilen var dessutom mer vattentät än han hade trott. Han satt nu fem-sex meter under ytan i ett vattenfyllt stenbrott och det hade gått ett bra tag. Bilens klocka hade slocknat och han hade lämnat mobilen hemma, den tillhörde trots allt Svenska kyrkan. Kanske kunde det röra sig om en kvart? Som så ofta de senaste sju åren kände han ett gnagande tvivel. I bilens kupé var Gud påtagligt frånvarande. Där fanns bara Dieter Schläger, hans tvivel, saknad, brister och sådant människor samlade på sig i sina bilar. Under sig såg han stora klippblock och mängder av fordon av olika årsmodell, vissa såg ut att ha legat där länge, andra att ha dumpats nyligen. Några var skrot, andra troligen försäkringsbedrägerier. Antagligen innehöll inga andra tysksvenska kyrkoherdar.

Han ryckte till när den blanka vattenytan ovanför bröts sönder och en tre meter lång stalagtit av vitt skum bildades. Hoppet blossade upp om att Herren äntligen skulle visa sig för att bekräfta sin existens och Dieters utvaldhet. Bubblorna i stalagtiten började stiga efter ett ögonblick och när de skingrades syntes en fet ung man i röda badbyxor som simmade uppåt mot ytan. Fler stalagtiter – två tätt efter varandra, sedan två till lite mindre perfekt synkroniserat. Två kvinnor och tre män, varav en ganska kraftigt överviktig, trampade vatten ett tag innan de simmade mot den branta klippväggen, nästan precis där Dieter hade kört ner sin bil för att dö.

Dieter bävade för att bli upptäckt, rentav igenkänd, folk visste vem han var. Han hade samlat Storfors kristenhet när stormen blåste som värst. De hade demonstrerat, skrikit, träffats i smyg, diskuterat fruktansvärda dåd mot Lönnrotharna.

Nästan nittio procent av medlemmarna i hans församling hade sagt upp sitt medlemskap i kyrkan, samma siffra gällde för övrigt hela länet. De som inte gjort det orkade väl inte med administrationen.

Totalt hade Svenska kyrkan tappat sjuttiosex procent av sina medlemmar. De som var kvar försökte svetsa sig samman, en blandning av de verkligt troende och de som föraktade allt som var nytt. Dieter var perfekt, eftersom han hörde samman i båda lägren.

Han blundade och började sjunga Psalm 251, Var jag går i skogar, berg och dalar. Vid andra versen började vattnet stiga fortare. Vid den tredje nådde det testiklarna. Han sjöng färdigt den fjärde versen, snart skulle Gud och hans änglar hämta honom hem. Han öppnade ögonen och skrek högt när han insåg att han inte var ensam i bilen. På sätet bredvid satt Roger Lönnroth och den jäveln lyste. Han satt där och såg sådär fruktansvärt trött ut med sin patetiska skepparkrans. "Varför ber du till en låtsasgud när det finns en riktig, Dieter?", sade Roger Lönnroth och något brast inom Dieter. Sju års motstånd och hat brann ut i ett moln av elektriskt knastrande ljus när Roger Lönnroth lade sin vänstra hand på sidan av hans huvud. Sen var han borta. Nu nådde vattnet Dieter Schläger upp till näsan. Han tog ett snabbt andetag, dök under ytan och började veva ner fönstret.

Lönnrotharna #5

Efterhand kunde fler och fler titta upp och se vad som pågick uppe i parken på kullen. Vad de såg var Roger Lönnroth som halvsatt ett par meter uppe i luften, hans kläder hade brunnit upp och hans ögon och mun såg ut att vråla ut eldstungor som förband honom med solen. Hans bleka kropp lyste varmt rött – någon sade att det såg ut som när man sätter handen framför en stark ficklampa i mörkret. Genom huden såg man plasmatentaklerna leta sig runt inne i hans bål som ilskna ormar, då och då såg man de inre organen avteckna sig som skuggor mot buken.

Bordunen rullade genom luften som en konstant chockvåg genom kött, märg, ben och vävnad, men avtog sakta och till slut hade luften slutat skaka så mycket att de åskådare som vågade kunde resa sig upp och se skådespelet.

De såg de elektriskt knastrande och sprakande lemmarna av eld och plasma  en efter en släppa Roger Lönnrot och när hans kropp slutade lysa såg de att huden var täckt av ett rött mönster som förgrenade sig över hela kroppen, som blixtar. De sista armarna som släppte honom var de som tycktes gå rakt in i hans ögon och mun, de drog sig sakta loss, men ögon och den gapande munnen fortsatte att lysa av sig själva med ett bländande ljus. Hans halvsittande, ihopsjunkna och passiva kropp lyfte armarna och ställde sig rak i luften och utan att röra munnen började han tala.

Det var öronbedövande och ljudet tycktes fylla alla oktaver, tonrymder och dimensioner samtidigt. Människor flydde för sina liv och flera trampades ner. När det väl gick att röra sig tömdes torget fort  så när som på etthundraelva personer som stod blick stilla och lyssnade. Samtidigt rullade dimman in som en lavin från sjön och svepte in hela staden i en ozonstinkande smog. Storforsborna grät av fasa.

Lönnrotharna #4

Roger Lönnroth ställde ner kaffebryggarens glaskanna på ett grytunderlägg av masonit och kakelmosaik och blåste på sin tretår. Jag hade läst den berättelsen i så många källor och dokumentärer att jag kände igen varenda detalj, men det var ändå en helt annan sak att höra den här på plats av mannen som kanske inte längre bara var en man.

Jag hade fått lova Roger att visst av det han berättade inte fick skrivas, men han skulle ge mig ett mer komplett porträtt än andra fått. Han lovade att glänta lite på förlåten mot baksidan som ingen fått se. Han litade på mig och det var till största delen befogat, men rubriksättning var faktiskt inte mitt jobb, så kanske skulle han bli lite sur på den biten. Men vi var avlägset släkt och jag var barnfödd och till största delen uppväxt i Storfors, jag antar att han tänkte att de det borgade för lojalitetskänsla.

"Jag minns inget ur livet så tydligt som när elden tog mig", sade Roger, "inte ens den där slurken kaffe. Det är som om det är inbränt i hjärnan, jag kan spela upp vad de sade till mig gång på gång. Som en cd-skiva, men den blir aldrig repig."

Det ringde på dörren och han reste sig långsamt. I dörren uppenbarade sig en av hans närmaste lärjungar, Karin Andersson, som varit med honom på kullen tillsammans med sin hund när det hände. Roger Lönnroth lade sin högra hand över hennes kind, de blundade båda och han sade några ord, luften knastrade lite och det doftade ozon.

Lönnrotharna #3

Storfors var en ganska vanlig svensk småstad, en före detta bruksort som blommat upp när träpatronerna sög märgen och de finaste bitarna ur landet. Man kände varandra, skötte sitt, blev av med jobbet, fick ett nytt, skaffade hundar och barn, flyttade till Uppsala, Lund och Stockholm för att studera och blev kvar eller kom tillbaka som en annorlunda person med ny blick på världen och på de gamla vännerna. Vissa sköt älg och pratade vapen och gamla lumparminnen, andra sjöng i kör och engagerade sig i hembygdsföreningen.

Vid torget, på östra sidan av den forsen som samhället en fått sitt namn ifrån, låg en höjd som var en del av en park med en lekplats. Högst upp låg ett gistet lusthus omgivet av stora ekar, som klarade sig förvånansvärt väl i det svala klimatet. Stod man på höjden kunde man åt nordöst se sjön, men mest skog och bostadsområden. Vände man sig om såg man torget med Konsum och färgaffär och hur den forsande älven försvann bort genom bebyggelsen på väg mot Bottenhavet.

På höjden, överblickande torget, stod Roger Lönnroth en dag i slutet av maj och upplevde den fullständiga onödigheten i tillvaron. På torget samlades staden för Forsens dag, kommunen stod för fiskdamm, 4H-gården visade djur för barnen, marknadsknallarna hade satt upp sina stånd i två rader och det var det största spektaklet på året. På kvällen blev det även dans och traktens ungdom drack för första gången, körde epa-traktor och betedde sig allmänt illa tills någon deras föräldrar kände fick syn på dem.

Det var idag tio år av ensamhet inräknat. Det började räcka. Han träffade folk och umgicks, han hade till och med två riktigt goda vänner - eller åtminstone en och en väldigt nära bekant. Han hade inte ens tagit till flaskan i någon större utsträckning, men han åt för mycket sött och tyckte det var ointressant att laga mat till sig själv.

Människorna på torget köpte älgkorv, klämde på skinnväskor, drog i t-shirts med skämtsamma tryck, letade efter en viss sorts skurpulver som bara verkade finnas på marknad och åt korv som Storfors OK sålde. Några lade märke till ett surrande ljud, en bordunton som lade sig som ett trött drönarbi i kolossalformat över nejden. Ett par andra uppe i backen lade märke till hur en kraftig dimma, tjock som marshmallows, rund som sockervadd, rullade in över sjön bortom staden. Birgit Nyman såg genom sitt fönster hur solen fick två glorior, en ljust lila och en vit; båda drog sig sakta utåt, samtidigt som solen tycktes skjuta ut tunna, vita tungor av eld.

De totalt fem personer som utöver Roger Lönnroth befann sig i backen sjönk utan att veta varför ner på knä och slog ner sina blickar. I samma ögonblick började Roger att ånga svagt och stod rak som en humlestör med ögonen vitt uppspärrade mot solen.

Borduntonen ökade till en bas, mullrande i bröstet och pulserade som långsamma hjärtslag. Människorna på torget började springa runt, stirra mot solen och peka, föräldrar letade upp sina barn och höll dem hårt i händerna.

Soltungorna slickade himlen, ringlade sig som tentakler ned mot Storfors, och de tycktes tveka en kort stund, någon tyckte att de nosade, stilla i luften och vasst sprakande. Bordunen var nu förlamande, luften skakade och puts började falla från stadshuset rappade fasad. Ingen i Storfors kunde längre stå upp och flera av stadens äldsta och sjukligaste invånare avled resolut. De flesta yngre än tre blödde näsblod och sex personer började stamma.

Det blev plötsligt tyst i nästan precis två sekunder av obeskrivlig lättnad, under vilka eldstungorna tycktes ta sats. Sedan, som en explosion, började luften åter vråla, tiofalt högre än tidigare, och hundra sprakande tentakler av ringlande plasma sköt in i Roger Lönnroths bröst, ben, armar huvud och ögon. Den mullrande bordunton som slog åttatusen femhundra sextionio människor till marken var inte bara ett ljud, den var en röst.

Lönnrotharna #2

Vi tog plats vid köksbordet i furu med kaffet framför oss i bruna Arabicakoppar på fat från. Roger satte sig på en av pinnstolarna och lade ena benet över det andra, hans bleka ben med sparsam, blek hårväxt såg ohälsosamma ut. Hans ansikte var trött, det område mellan skepparkransen och näsan som var rakat hade en grå ton, som på en kedjerökande busschaufför, och lila kapillärer syntes genom den poriga, blanka huden på näsan och kinderna. Huvudet var rakat, men för huvudhåret fanns inga påbud inom kulten - det var av rent praktiska skäl, kanske räckte det med att odla ett skägg.

Roger Lönnroth bar ett tungt ok och det var utmattande, det syntes. En högre makt hade ålagt honom ett uppdrag, det hade kastat honom in i en djup kris. Sex månader senare hade han rest sig ur den och börjat uppfylla sin uppgift. Utgångsläget var gott, såpass många hade sett honom bli utvald. Det hade skett helt öppet och offentligt.

Strömhoppet från Svenska kyrkan, allehanda frikyrkor och andra mer eller mindre exotiska religioner hade avtagit vid det här laget. Men Roger Lönnroths arbete fortsatte oförtrutet.