Roger Lönnroth ställde ner kaffebryggarens glaskanna på ett grytunderlägg av masonit och kakelmosaik och blåste på sin tretår. Jag hade läst den berättelsen i så många källor och dokumentärer att jag kände igen varenda detalj, men det var ändå en helt annan sak att höra den här på plats av mannen som kanske inte längre bara var en man.
Jag hade fått lova Roger att visst av det han berättade inte fick skrivas, men han skulle ge mig ett mer komplett porträtt än andra fått. Han lovade att glänta lite på förlåten mot baksidan som ingen fått se. Han litade på mig och det var till största delen befogat, men rubriksättning var faktiskt inte mitt jobb, så kanske skulle han bli lite sur på den biten. Men vi var avlägset släkt och jag var barnfödd och till största delen uppväxt i Storfors, jag antar att han tänkte att de det borgade för lojalitetskänsla.
"Jag minns inget ur livet så tydligt som när elden tog mig", sade Roger, "inte ens den där slurken kaffe. Det är som om det är inbränt i hjärnan, jag kan spela upp vad de sade till mig gång på gång. Som en cd-skiva, men den blir aldrig repig."
Det ringde på dörren och han reste sig långsamt. I dörren uppenbarade sig en av hans närmaste lärjungar, Karin Andersson, som varit med honom på kullen tillsammans med sin hund när det hände. Roger Lönnroth lade sin högra hand över hennes kind, de blundade båda och han sade några ord, luften knastrade lite och det doftade ozon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar