Vi tog plats vid köksbordet i furu med kaffet framför oss i bruna Arabicakoppar på fat från. Roger satte sig på en av pinnstolarna och lade ena benet över det andra, hans bleka ben med sparsam, blek hårväxt såg ohälsosamma ut. Hans ansikte var trött, det område mellan skepparkransen och näsan som var rakat hade en grå ton, som på en kedjerökande busschaufför, och lila kapillärer syntes genom den poriga, blanka huden på näsan och kinderna. Huvudet var rakat, men för huvudhåret fanns inga påbud inom kulten - det var av rent praktiska skäl, kanske räckte det med att odla ett skägg.
Roger Lönnroth bar ett tungt ok och det var utmattande, det syntes. En högre makt hade ålagt honom ett uppdrag, det hade kastat honom in i en djup kris. Sex månader senare hade han rest sig ur den och börjat uppfylla sin uppgift. Utgångsläget var gott, såpass många hade sett honom bli utvald. Det hade skett helt öppet och offentligt.
Strömhoppet från Svenska kyrkan, allehanda frikyrkor och andra mer eller mindre exotiska religioner hade avtagit vid det här laget. Men Roger Lönnroths arbete fortsatte oförtrutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar