Jag ställde frågan som alla ställt till Roger Lönnroth: Varför skepparkransen? Kanske skulle jag få ett bättre eller annat svar än andra fått tidigare. Han svarade det han alltid svarade, men med ett litet leende jag aldrig hade sett i tv-intervjuerna: “Vad tror du själv?”
“Religiösa ledare och utövare har väl alltid velat känneteckna sig på olika sätt”, resonerade jag. “Man vill visa tillhörighet, att utseendet inte är viktigt. Man bär hattar och kippor för att dölja huvudet för gud, munkar på medeltiden rakade sig på hjässan för att gud skulle se dem helt och hållet. Man markerar rang. Man bygger samhörighet.” Jag tyckte det lät ganska påläst.
“Det är säkert något sådant”, sade Roger Lönnrot, “men ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. Det finns säkert en poäng i att folk ser att vi är de vi är, men jag vet inte riktigt varför. Vi har inget hemligt språk, inga uråldriga skrifter, men vi har något ingen haft förut. En gud som talar till oss, som är närvarande, och som ger oss makten att visa upp det gudomliga för andra.” Han lyfte en av de gyllene tofsarna på dräkten och viftade med den lite. “Jag tror att gud vill att jag ska synas för att jag kom först, för att andra ska se möjligheterna när de ser mig.”
“Var är gud nu?”, frågade jag. Roger Lönnroth lade handen på sitt bröst och slöt ögonen. “Gud är här, gud är alltid här.” Bakom hans hand tändes ett ljus som sakta växte. Till slut blev det så starkt att jag såg handens ben genom kött, blod och hud. Han såg otroligt lugn ut, som om han var hemma i ljuset och ville gå upp i det helt, men verkade besinna sig och lät ljuset falna. Han flyttade handen innan det slocknade alldeles, skenet var fortfarande bländande och tycktes faktiskt inte komma från inom honom, utan ur ett hål, ett hål med ofokuserade kanter som slöts sakta och lite dallrande. Det såg ut som en hägring som försvann bakom en kameras slutare. Ljuset blev litet som ett knappnålshuvud och försvann till slut, kvar fanns bara dansande blå och röda fläckar framför mina ögon som gjorde att jag inte såg Roger Lönnroths ansikte när jag såg rakt på honom.
Upplevelsen var surrealistisk och skrämmande. Jag såg för första gången i livet något övernaturligt, det så många upplevt de senaste åren, men som ingen lyckats förklara än. Det som indirekt samlade miljontals människor över hela jorden. “Kan du ta med mig?”, frågade jag, jag tror att jag darrade på rösten. Jag kunde inte se det, men det lät som om han log när han svarade. “Är det en hypotetisk intervjufråga eller en del av intervjun?” Jag bad att få låna toaletten.
Badrummet var ljusblått och luktade Bliw och toablock med någon sorts citrondoft. Det var välstädat men slitet, med plastmattor och våtrumstapet och en noppig badrumsmatta från Jysk. Det började flimra framför ögonen när jag drog ner gylfen och jag satte mig så fort jag kunde på golvet med ryggen mot det gamla men märkligt välstädade badkaret. Ett duschdraperi av plast svalkade min nacke när jag lade huvudet mot kanten för att blunda en stund och lugna mig. Tankarna flög av och an och jag försökte samla dem genom att läsa på om innehållet i en flaska Dubbeldusch.
Konsekvensneutralitet var mitt ledord. Med mina texter hade jag skapat stora försäljningsframgångar åt företag, bidragit till att stänga daghem och avslutat politiska karriärer. Jag hade fria händer från nyhetschef och chefredaktör och ägargrupp, de visste att jag var deras guldäggsvärpande gås. Trots kontroversiella reportage och trots att jag skapade mig mäktiga fiender, så kunde de dra in annonsörer med mitt namn – alla förstod att hundratusentals ögon skulle hitta till annonser i både papper och webb genom mitt namn. Jag tjänade hyggligt med pengar för att vara dagspressjournalist och hade två barn, även om jag bara fick knappt halvtid med dem sedan skilsmässan. “Men tänk på allt du hinner med!”, brukade folk säga, men faktum var att jag bara jobbade mer. Jag såg mig själv som en ganska hård man, där mycket lite tog sig in under ytan. Jag brann för rättvisan, intalade jag mig. Jag vek mig inte för vare sig människor eller gudar. Trots det rörde Roger Lönnroths ljus vid mig. Det kunde bli mitt.
Det knackade på toalettdörren och jag hörde Karin Anderssons röst. “Mår du bra därinne?”, frågade hon och jag började känna att möjligheten att må bra kanske fanns på andra sidan en tunn toalettdörr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar