Storfors var en ganska vanlig svensk småstad, en före detta bruksort som blommat upp när träpatronerna sög märgen och de finaste bitarna ur landet. Man kände varandra, skötte sitt, blev av med jobbet, fick ett nytt, skaffade hundar och barn, flyttade till Uppsala, Lund och Stockholm för att studera och blev kvar eller kom tillbaka som en annorlunda person med ny blick på världen och på de gamla vännerna. Vissa sköt älg och pratade vapen och gamla lumparminnen, andra sjöng i kör och engagerade sig i hembygdsföreningen.
Vid torget, på östra sidan av den forsen som samhället en fått sitt namn ifrån, låg en höjd som var en del av en park med en lekplats. Högst upp låg ett gistet lusthus omgivet av stora ekar, som klarade sig förvånansvärt väl i det svala klimatet. Stod man på höjden kunde man åt nordöst se sjön, men mest skog och bostadsområden. Vände man sig om såg man torget med Konsum och färgaffär och hur den forsande älven försvann bort genom bebyggelsen på väg mot Bottenhavet.
På höjden, överblickande torget, stod Roger Lönnroth en dag i slutet av maj och upplevde den fullständiga onödigheten i tillvaron. På torget samlades staden för Forsens dag, kommunen stod för fiskdamm, 4H-gården visade djur för barnen, marknadsknallarna hade satt upp sina stånd i två rader och det var det största spektaklet på året. På kvällen blev det även dans och traktens ungdom drack för första gången, körde epa-traktor och betedde sig allmänt illa tills någon deras föräldrar kände fick syn på dem.
Det var idag tio år av ensamhet inräknat. Det började räcka. Han träffade folk och umgicks, han hade till och med två riktigt goda vänner - eller åtminstone en och en väldigt nära bekant. Han hade inte ens tagit till flaskan i någon större utsträckning, men han åt för mycket sött och tyckte det var ointressant att laga mat till sig själv.
Människorna på torget köpte älgkorv, klämde på skinnväskor, drog i t-shirts med skämtsamma tryck, letade efter en viss sorts skurpulver som bara verkade finnas på marknad och åt korv som Storfors OK sålde. Några lade märke till ett surrande ljud, en bordunton som lade sig som ett trött drönarbi i kolossalformat över nejden. Ett par andra uppe i backen lade märke till hur en kraftig dimma, tjock som marshmallows, rund som sockervadd, rullade in över sjön bortom staden. Birgit Nyman såg genom sitt fönster hur solen fick två glorior, en ljust lila och en vit; båda drog sig sakta utåt, samtidigt som solen tycktes skjuta ut tunna, vita tungor av eld.
De totalt fem personer som utöver Roger Lönnroth befann sig i backen sjönk utan att veta varför ner på knä och slog ner sina blickar. I samma ögonblick började Roger att ånga svagt och stod rak som en humlestör med ögonen vitt uppspärrade mot solen.
Borduntonen ökade till en bas, mullrande i bröstet och pulserade som långsamma hjärtslag. Människorna på torget började springa runt, stirra mot solen och peka, föräldrar letade upp sina barn och höll dem hårt i händerna.
Soltungorna slickade himlen, ringlade sig som tentakler ned mot Storfors, och de tycktes tveka en kort stund, någon tyckte att de nosade, stilla i luften och vasst sprakande. Bordunen var nu förlamande, luften skakade och puts började falla från stadshuset rappade fasad. Ingen i Storfors kunde längre stå upp och flera av stadens äldsta och sjukligaste invånare avled resolut. De flesta yngre än tre blödde näsblod och sex personer började stamma.
Det blev plötsligt tyst i nästan precis två sekunder av obeskrivlig lättnad, under vilka eldstungorna tycktes ta sats. Sedan, som en explosion, började luften åter vråla, tiofalt högre än tidigare, och hundra sprakande tentakler av ringlande plasma sköt in i Roger Lönnroths bröst, ben, armar huvud och ögon. Den mullrande bordunton som slog åttatusen femhundra sextionio människor till marken var inte bara ett ljud, den var en röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar