Lönnrotharna #1

"Drapera dig i mjuka tyger, helst naturmaterial, innan du kliver in hos mig. Jag föredrar färgställningen orange och blå, det är den klara himmelens färger." Jag läste sms:et en gång till innan jag slog portkoden och gick upp till våning två. Dörrarna var gammaldags och på brevlådorna fanns den typen av namnskyltar där man sätter bokstäver av plast i någon sorts grå filtplatta. På dörren i mitten fanns inga plastbokstäver, men namnet innan hade suttit så länge att namnet Lönnroth gick att skönja som en mörkare grå text mot den i övrigt blekta textilskylten. Utöver den fanns bara en stor sol i guld på dörren, med varannan solstråle vågad, varannan rak. Här bakom huserade Roger Lönnroths Solkult.

Det var lite svårt att tänka sig att Roger Lönnroths Solkult skulle kunna bli något, de flesta hade nog trott att Roger hade tappat en eller annan indian ur kanoten, men gosse, hade de fel. Andra kritiker undrade varför han inte brytt sig om att hitta på ett passande namn, kanske "Vari Basham" eller något annat som gav kristallterapeuter och kruskatuggare och rökelsebrännare nåt fuktigt i blicken, men svaret var enkelt: Detta var fullständigt på allvar. Det var ingen orientalisk mystik, inget chakralarv eller öronljus. Detta var Roger Lönnroth och Roger Lönnroth hade grundat en solkult efter starka religiösa upplevelser, som dessutom var de första religiösa upplevelser som kunde bekräftas av tredje part sedan Moses delade röda havet. Varför ett annat namn än Roger Lönnroths Solkult? Folket på bygden hade förstås kortat det till "kulten" och anhängarna till Lönnrothare, men det verkade bekomma vare sig Roger Lönnroth eller Lönnrotharna.

Jag rättade till min dräkt, jag var utstyrd ungefär som en buddhistmunk men utan den bara axeln, nakna axlar blev väldig kallt så här nära polcirkeln. Det var snart dags att gå över till vintertid och de vanliga Storforsborna skulle gnöla om hur klockan skulle ställas antingen fram eller tillbaka. Detta var en av Lönnrotharnas viktigaste högtider, de fastade och bad i två dagar. Någon påpekade en gång för Roger Lönnroth att världens samtliga religioner tycktes fästa större vikt vid vintersolstånd och sommarsolstånd och att sommar- och vintertid var helt moderna påfund, dessutom ifrågasatta. Roger Lönnroth svarade på sin sedvanliga sätt att så låg det förvisso till, men att det knappast var hans uppgift att kritisera sin gud, gudar visste nog vad de ville och framför allt gjorde man vad de sade.

Jag kontrollerade att jag hade anteckningsblocket och pennorna och knackade på dörren. En kort stund senare öppnade Roger Lönnroth, universums kanske mest otippade religiösa ledare, klädd i en storslagen dräkt i orange och indigoblått och stora tofsar i guld. Han gick släpigt på foppatofflor och föste undan en hög reklam med foten från dörrmattan innan jag klev på. "Vill du ha kaffe?", frågade han.

Lönnrotharna #0

Elisa Törn cyklade mot centrum iförd skotskrutig kjol i naturtoner, främst brunt och grönt, och en rand i ljust gråblått i mönstret. Hon bar hemstickad kofta av rostrött akrylgarn som oktobervinden blåste rakt igenom och under den en t-shirt med Simone de Beauvoir screentryckt i vitt. Cykeln var av retromodell, men förhållandevis ny och den rullade fint. Hon hade en flätad cykelkorg med fällbart handtag, perfekt att bära in i föreläsningssalar, bibliotek och affärer. I den låg en miljövänlig tygkasse med två böcker och en virkning. Elisa Törn doftade te och bar sitt mörkbruna hår i en lång spikrak page med den snedkammade luggen fäst med hårspänne på höger sida ovanför ett par väldigt stora plastbågade glasögon.

Lars Vallström befann sig i sitt garage på Kamullsgatan. Han tyckte att det var kallt. Han hade på sig en vindjacka i blått med texten "OK Storfors" i flagande tryck på ryggen och tjocka manchesterbyxor mot kylan. Han bar ut cykeln, den var lätt och snabb, men gnisslade infernaliskt i nav och drev och grepptejpen hade lossnat från bockstyret, vid det här laget syntes enbart naken krom.

Elisa Törn kom längs Kamullsgatan precis som Lars Vallström sparkade igen garagedörren. Han ledde ut sin åldrande racer på trottoaren, satte portföljen på pakethållaren och med vänster fot på trampan sköt han ifrån, slängde benet över pakethållaren och började trampa. Helvete vad det blåste och vad var det med växlarna? Ögonen tårades i vinden och han försökte hitta en bekväm växel. Han hittade den när Elisa Törn befann sig tolv meter bakom på Kamullsgatan och han satte fart med starka orienterarvader spelande under manchestern.

Lars Vallströms tårar rann snabbt via tårkanalerna ned i hans näshåla och han kände sig snorig. Som gammal orienterare vände han huvudet snabbt åt vänster, täppte för höger näsborre med tummen och fräste till ut i motvinden. Laddningen fångades av den byiga vinden och efter en luftfärd på cirka tolv meter mötte den bakomvarande cyklist. Elisa Törns liv förändrades för alltid.

"Lugna dig, min vän. Det är inte din tur än." Det var oklart varifrån i rummet rösten kom, men en plötslig och okänd röst i ett mörkt rum fick mig att känna att det var min tur ännu mer, antagligen nu direkt. Jag kände mina grå mjukisbyxor bli varmt blöta av urin. Jag brast ut i en hulkande gråt, fullt ställ med snor och salivsträngar som dröp nedför skäggstubben på hakan.

Byxorna svalnade medan jag grät högt och barnsligt och det blöta, kalla collegetyget klistrade sig mot benen. Jag fortsatte gråta en lång stund, tills hulkningarna stillnade av sig själva. Jag accepterade, jag var redo, "Ta mig!", tänkte jag. Jag sköt ut bröstet för att möta det eviga mörkret med högburet huvud, om än dränkt i min egen urin.

Inget hände. Det var helt tyst och mörkt, men jag tyckte mig ana en utandning i luften en bit bort. Efter en sista krampaktig hulkning insåg jag att jag var otroligt kissnödig, vilket var konstigt, eftersom jag hade tömt blåsan en kort stund tidigare. Plötsligt hördes ett ljud, som en dragkedja som någon drog upp otroligt långsamt. En hasning av tyg. Efter en stunds total tystnad hörde jag en låskolv vridas om, oändligt långsamt. Ett dörrvred trycktes ned och sakta, sakta växte en en värld av ljus fram. En man gick ut genom dörren utan ett ord, han öppnade dörren så lite han kunde och klämde sig ut genom springan. När han var ute vände han huvudet mot dörren och viskade "Förlåt" innan han försiktigt stängde dörren om mörkret igen. Det hördes klirr av glas och samtalssorl från lokalen utanför. Byxorna var iskalla.

Nicolas och Nicolette #6

Nicolas Chauvin var berömd, för att inte säga legendarisk. Hans karriär var lång, trogen och definierades av en total hängivenhet, som för vissa var svår att ta för annat än en fasad. Någonstans därinne fanns en likadan man som dem, tänkte de, en man som drevs främst av möjligheten till personliga avancemang. Nicolas Chauvins tapperhet på slagfälten, hans säkerhet i alla situationer och hans förmåga att inspirera kamrater, meniga, underlydande, ockupationsbefolkning och snart sagt alla som utsattes för hans brinnande kärlek för både Napoleon och Frankrike, sög åt sig människor och smittades. Något i hans öppna, blå blick fick alla som mötte honom att se att han knappast någonsin talade för sig själv, själviskhet fanns inte i Nicolas Chauvin, utan ur övertygelse.

Det sladdrades också, främst bland dem som ännu inte hade träffat honom. Karriärister, strebrar, opportunister och alla de som funnit sig omsprungna i karriärstegen, de som inte delade hans stöd för revolutionen eller kejsardömet, de knorrade. Men det var svårt att värja sig mot en legend, särskilt mot en med både hjältegloria och högre makter på sin sida; om det var gud eller djävulen vågade ingen säga.

Det fanns nämligen något mer, utöver patos och en klarblå blick. Dibroc hade sett det tidigt när han som underofficer såg splitter från en kanon nästan amputera Chauvins vänstra arm utan att han mer än tillfälligt ryckte till och satte sig i gräset, som om hans kropp inte var viktig, som om han visste att han skulle överleva både detta och alla andra sår och hugg och slag hans seniga lekamen skulle få utstå. Dibroc hjälpte honom att binda om och snöra av armen och fixera den med en käpp och stödde honom när han krävde att få stå upp. Trots en skada som antagligen skulle ta hans liv fortsatte han att leda trupperna, om möjligt med ännu större patos. Han fick dem att göra det för revolutionen och för Frankrike och lyckades få dem att göra en samlad framryckning och fullgöra sin uppgift med minimala förluster.

"Gör det fort, monsieur" var allt han sade till fältskären som slutförde vad en stor, rostig skruv hade påbörjat med hans underarm.

Birgitta tänkte sig att det fanns olika nivåer i helvetet. Hon var osäker på vad som tarvades för att hamna i de lägre nivåerna med de hemskare straffen, men de borde vara ganska glest befolkade - folk var ju i allmänhet ganska hyggliga och få knuffade bögar ur höga byggnader, tog isär människor på grymma sätt och dekorerade sina hem med dem eller delade ut reklam även i brevlådor som sade "Ingen reklam tack". Birgitta hade fått sätta ditt en större skylt på sin ytterdörr och med tiden kompletterat texten med flera utropstecken, sedermera även dödskallar och bloddrypande knivar. Trots det låg där både då och då färglada trycksaker från Biltema eller Clas Ohlson på hallmattan och hånskrattade när hon kom från jobbet.

Skärselden kändes mer trovärdig, tyckte Birgitta. Ett tidsbestämt straff kunde hon köpa. En gud som skapade ett universum med en jordplanet omgiven av både ett magnetfält och ett lager ozon till skydd mot ogästvänlig strålning, samt hela det jävla zoo som bebodde den, och som dessutom skickade ner sin son för att predika det där med att vända andra kinden till, borde väl kunna tänka lägre än eviga plågor. Evigheten var lång. Det måste bli gammalt ganska fort att bli stucken med gafflar, kokad i grytor, äten av demoner och bränd av eld.

En nivå hon tyckte skulle vara lagom för henne skulle vara ett år eller kanske två i ett varmt väntrum med galonklädd soffa med bara tio år gamla motortidningar att läsa, iklädd svettiga trosor som konstant skar in mellan skinkorna. Och om någonsin ett namn ropades upp så var det inte hennes. Nåt sånt. Men eld och gafflar? Obeskrivliga plågor?

Hon var svettig nu och led svårt av en av helvetesplågorna - illasittande, fuktiga underbyxor. Mullen var ett gytter av rötter och yxan var slö och hela tiden slog det gnistor mot stenar. Hon var lite orolig för en glödbrand och onödig uppmärksamhet. Hon lutade spaden mot en sten och lät Kevin Holmertz rulla ur byggplasten och ner i diket hon lagt de senaste tre timmarna på att gräva. Hon vek ihop plasten snyggt och lade den i en säck.

Hon lyfte hans buntar med färgglada trycksaker och kastade ned dem en och en ovanpå honom tills han inte syntes längre. Himlen var rosaröd och orange och blå, mellan de glesa grantopparna såg hon svalor jaga. Luften var mättad av jord, torra lavar, tryckfärg och den märkliga doft som uppstod när verktyg av järn träffade stenar. Hon fyllde lungorna med sommarkvällen och strödde ett lager jord på reklamen och pojken, lade över ett lager gamla rötter och sten, sedan mer jord, mer rötter och sten. Hon stampade till noga och fyllde i det sista. Med armarna framför ansiktet klämde hon sig mellan de magra granarnas torra, vassa grenar och hämtade vatten i en plastpåse ur en mosse. Hon vattnade och stampade noggrant ihop jorden för att inga djur enkelt skulle kunna gräva sig ner. Sist lade hon tillbaka mattan av mossa och tuvor hon hade lyft undan innan hon började gräva.

Nicolas och Nicolette #5

Dibroc satt på en fjärde stol vid bordet och slevade i sig consommé, det mesta av den åt han uppsugen i stora brödbitar. "Madame, vilken soppa", sade han ner i tallriken med den raspigaste röst Nicolette någonsin hade hört, varje mullrande, rosslande och skavande ord gjorde ont i hennes egen hals. Han förställde sitt ansikte i något som väl skulle vara ett charmant, snett leende ackompanjerat av en blinkning med ena ögat, men som blev något helt annat. Han hade märkligt gles, svart skäggväxt och var orakad i sitt klotrunda ansikte där de små mörkt glittrande ögonen satt djupt inne i hålorna. Längs skalpen var det svartbruna håret ojämnt snaggat med sax och övergick i en låg, fårad panna. Nicolette hade svårt att sätta ihop de enskilda delarna av denna klotrunda man. Trots att han nästan helt saknade hals bar han flera tunna halsdukar, gula av smuts, men samlade i en förvånansvärt flamboyant knut där män med hals hade adamsäpplet. Fracken såg ny ut, men han bar omaka ridstövlar, en svart och en röd, och hade lappade byxor.

Dibrocs rörelser var på en gång sävliga och ormiga och han hade en märklig ovana att gå med fingrarna längs bordsskivan varje han skulle ta en bit bröd eller eller plocka upp skeden. Det allra märkligaste med denna vana var att han inte tittade när han gjorde det, händerna tycktes sköta det själva. Ibland gick de fel, hittade inte det de var ute efter, och fick leta vidare. Clementine stirrade på honom och vågade inte säga ett ord.

Han och Nicolas pratade konstant, ganska lågmält, men det var svårt för Nicolette att förstå vad de pratade om; hela tiden nämndes nya platser, döda bekanta, levande vänner, offentliga personer, generaler, slagfält, utlänningar och rader av andra. Knappast någon av dem hade Nicolette hört talas om. Hon visste att Nicolas hade huvuddelen av sitt liv bakom sig redan när de gifte sig några månader efter att han hade sökt upp henne, och att hon antagligen inte skulle få veta värst mycket om det. Det hade hon accepterat, båda två gick in i partnerskapet med öppna ögon. Hon fick trygghet, status och en uppgift, han fick sällskap och soppa. När han dog skulle hon kunna leva väl på hans pension, kanske starta ett rörelse som en del andra änkor gjort. 

"Mademoiselle, jag vet att jag ser monstruös ut, jag har givit så mycket av min kropp för Frankrike, men jag tror att ni ser att mitt hjärta är gott", hade han sagt efter att ha bett att få tala med henne i enrum. Han hade lagt fram sitt förslag rakt och okonstlat, utan nervositet och med sin öppna blick hela tiden fäst vid hennes. "Mademoiselle, innan ni säger ja finns det en till sak ni måste veta. Jag kan inte längre få barn. Jag har faktiskt inte längre ens sådana drifter." Hon hade tackat ja utan att behöva någon närmare eftertanke.

Dibroc var mitt inne i en rosslande redogörelse när han pauserade och med eftertryck lade fram en poäng som skapade en lång tystnad. Nicolas såg nästan ivrig ut och lutade sig en smula framåt. "Du har hittat honom?" Dibroc nickade samtidigt som båda hans händer på pek- och långfingrar sprang fram mot sopptallriken, greppade den och förde den upp till hans mun. Han drack ur det sista och bad alla vid borde ursäkta en gammal soldats bordsskick. Han förvred sitt ansikte igen, torkade consommé ur skägget med ärmen på sin nya frack. "Han är här. Här i Frankrike." Chauvins ögon blev blanka och han lutade sig bakåt igen med blicken i fjärran.  

Nicolas och Nicolette #4

Hela hushållet ryckte till när det knackade på dörren en sval dag i oktober, när regnet strilade ner över ett helt dimhöljt Rochefort. Det var knappast besöksväder och de satt över consommén. Clementine åt vid samma bord; för Nicolette började hon kännas som en dotter eller kanske en mycket yngre syster och Nicolas bekymrade sig inte om världsliga saker. 

Monsieur Chauvin hade just utbrustit sitt sedvanliga "Cherie! Hur ska denna dag någonsin kunna överträffas efter en sådan festmåltid?" när tystnaden bröts. Alla tre tittade på varandra över bordet för att bekräfta att de hade hört samma sak. Fem ögon vändes mot hallen. I pausen som uppstod kom en andra salva knackningar och Clementine lade ned sin sked och reste sig. Hon översköljdes av grått dagsljus och en böljande sky av fina vattendroppar när dörren slogs upp, men Nicolette såg inte dörren från sin plats. En blöt figur dök upp i dörröppningen, en doft av våta yllekläder, sur svett och häst vällde fram med en vindpust från ytterdörren. 

"Dibroc", sade Nicolas Chauvin lugnt från sin plats vid bordet och log sitt milda, tandlösa leende. "Jag började undra om jag skulle få se dig igen." 

Eddie hade tagit cykeln och hängt en kasse på styret innan han cyklade tillbaka hemåt. Jag tog gitarren och började gå mot garaget, det var bara ett par hundra meter. Garagebyggnaden till en nedlagd butikslokal från 1932 var vår, den var lite för dragig för instrumenten, men vi sade att det var punk. Elen var dragen från grannen bredvid, på natten när de var på semester två år tidigare hade vi lyckats gräva ner en kabel i gräsmattan, det såg oerhört proffsigt ut i så måtto att det inte syntes över huvud taget. Jag lät nycklarna sitta i hänglåset, lyfte av stålbalken och slängde jackan på en stol. Det fanns ett par folköl kvar och medan förstärkarens vakuumrör blev varma satt jag en stund lät tankarna flykta.

Nicolas och Nicolette #3

"Madame, det är som en saga!", utbrast en häpet storögd Clementine, flickan som tog hand om pottömning, städning, springande av ärenden, tvätt och annat av det en kvinna i Nicolettes ställning inte skulle behöva befatta sig med. "Jo, en saga, det vet gudarna, men både motbjudande och skrämmande, inte bara honung och kyssar", svarade Nicolette där hon satt med hushållets räkenskaper, där månaden, ja hela året, hittills såg riktigt bra ut. 

Hon visste att Clementine uppskattade både honung och kyssar, till och med mer än flickor i den åldern brukade. Nicolette hade varit likadan som ung, men nu vid trettiofyra års ålder intalade hon sig att det var en ungdomlig svaghet som nu lämnat henne, samtidigt som hon både då och då såg män som hon gärna skulle närma sig. Men hon var, till skillnad från några av väninnorna, nöjd med att vara gift, och ville att det skulle fortsätta vara på det viset. Hon hade sett den andra sidan och avvisade närmanden med en vänlig pondus som respekterades.

Det var annars vanligt i Rochefort med olika typer av arrangemang, där man resonerade på så sätt att livet var för kort för att välja mellan trygghet och passion, när det med lite diskretion gick att få båda. När de var på marknaden tillsammans fick ofta Nicolette ge Clementine en snärt med baksidan av handen för att väcka henne när hon med halvöppen mun och ointelligent uppsyn glodde mot någon ung, och ibland inte fullt så ung, man. Ibland fick Nicolette ropa hennes namn namn högt innan hon vaknade ur dagdrömmen och slog ner blicken. 

Nicolas och Nicolette #2

Förutom att halva huvudet tycktes saknas – där den vänstra delen av hjässan skulle sitta, satt ingenting, bara blank och rosa hud över en insjunken skalle – så saknades båda händerna och ena benet från strax ovan knäet. Ögat var elegant förbundet med bandage för att täcka en skada han åsamkats nyligen, som slutat med att ögat fick avlägsnas för att rädda hans liv. Märkligt tagen stod Nicolette med de andra stadsborna som samlats för att se den lilla processionen tåga in i staden. Hon iakttog hur denna hjälpligt sammanhållna klump av ärrvävnad med stor värdighet gled framåt längs gatan på en iögonenfallande vacker häst. Med en soldats raka hållning och bestämda grace manövrerade han djuret skickligt, trots att han saknade flesta av de kroppsdelar män brukade använda när de red.

Nicolas Chauvin, flerfaldig hjälte i den kejserliga armén, helhjärtat hängiven Napoleon, revolutionen och Frankrike, såg ut att trivas där han satt. Han var nu kring de femtio och tog emot hurraropen och applåderna som om han förtjänade dem, en falsk blygsamhet hade varit vanprydande efter allt han åstadkommit. Hans berömmelse var stor, men inte som andra mäns.

Han tittade rakt fram och verkade inte lägga märke till någon enskild individ, men när han ridit upp i höjd med Nicolette riktade han plötsligt sin enögda blick rakt mot henne. Hon stelnade till, men inte av obehag eller skräck, utan av den fullkomliga öppenhet och värme hans blick innehöll. Här fanns ingen hård bitterhet, inga mardrömmar om döende kamrater, ingen grymhet. Det här var en man som visste vad han ville och vart han skulle och inte lät något stoppa honom. Det tog Nicolette en kort stund att förstå att de snart skulle ses igen, men för att det mötet skulle uppstå behövde inga ansträngningar göras från hennes sida.

Nicolas och Nicolette #1

Nicolas Chauvin såg ömt på Mme Chauvin med varm blick, den klara hönsbuljongen glänste på hans nyrakade haka. Buljong och soppa var meningen med livet, menade Nicolas Chauvin. Näst Frankrike och Mme Chauvin. "Nu har du gjort det igen, min duva, du har överträffat dig själv", purrade han mellan sina sparsamt tandförsedda gommar. Hans insjunkna kinder pryddes av ett par ännu ståtliga polisonger, helt snövita, som försvann upp under mössan han bar var när han var hemma för att dölja både sin flintskallighet och den hiskeliga krater som grävts av en kanonkula i någon av alla drabbningar.

Mme Chauvin, av sina många väninnor kallad Nicolette, log mot den gamla geten, vilket var vad monsieur Chauvin kallades av Nicolette och väninnorna. Hon började sleva upp mer. När han höjde vänstra armstumpen, som han gjorde varje dag, slutade hon, som hon gjorde varje dag. 

Hon iakttog hans ätande med viss ömhet och torkade då och då av hans haka med en handduk och bytte trasan hon stoppat innanför hans skjorta för att skydda hans uniform. Det är lättare att tvätta trasor än uniformer. Hon doppade en brödbit i hans soppa och åt, det var en mycket riktigt en fantastisk buljong. 

Nicolette kom från en fattig familj och var nära att hamna på glasberget när en oerhört berömd soldat kom tillbaka till Rochefort skramlande av ärebetygelser och med en mycket vacker och prålig sabel han fått av kejsaren själv i balja vid höften. Han var en legend sades det, men Nicolette hade bara gapat, hon kunde inte förstå att en människa kunde ådra sig sådana skador och överleva.

En dag, efter en argumentation eller kommentar eller vad det var som alla andra, insåg Elisabeth att hon hade gått för långt. Lars hade åkt iväg med bilen och inte kommit tillbaka på hela natten. Dagen efter ringde han och bad henne hålla sig borta en timme så att han kunde packa lite saker, men hon hade vägrat med förevändningen att hon ville prata. Lars verkade ha bestämt sig för att det var nog med prat nu, att det var just hennes giftiga tunga som till slut knäckt kamelens rygg. Kamelen låg där nu, oförmögen att röra sig för egen maskin, i väntan på att skjutas och tas tillvara i form av kött, skinn och annat nyttigt.



Idag, mina vänner, har varit en soppa.

Han hade en fantastisk fantasi, så mycket stod klart. En berättarglädje och lust som överträffade de flestas, även om han då och då kunde uppfattas som kärv, men det var förväntat av en man från de vidsträckta norra länen. Hans senaste skapelse var en berättelse om en gudsman, vars levnads bana avslutats för så länge sedan, att historiens dimmor höljde den nästan helt. En av kristenhetens stora förkunnare, en form av föregångare till de stackars hesskrikna snöpingar som letade sig ända upp till götar, svear, vender, daner, gutar och allt vad de hette, barbarerna från ön Skandza, för att döpa dem i Jesu Kristi namn.

Jag tror att författaren själv, till skillnad från sin och sina musers senaste avkomma - alltså gudsmannen - är hedning. Där gudsmannen, en blandning av fantasm och realism, företräder den centraleuropeiska kristenhet som vi svenskar aldrig riktigt känt oss hemma i, så är författaren själv ett utomordentligt exempel på hur den kristna guden och fromheten, trots hundra år av pietism och laestadiansk galenskap, endast var en tunn fernissa ovanpå en animistisk övertygelse, andetro och vidskepliga tankar om skrymt, troll och skrock.

En klorofyllgrönt upplyst stig genom blandskogen vidgade sig till en glänta innan man kom fram till Kannibalsjön. Den hade tre vikar och var formad som en oregelbunden triangel. Längs den ena sidan av triangeln låg en mossmark med små träd och frodiga porsbuskage som spred en fantastisk doft av varm skog och försommarens svala brännvin. Längs sidan som låg mot norr låg ett för det mesta solbelyst stup, en hylla av lavtäckt granit som först försiktig och sedan allt brantare försvann ner mot den svarta vattenytan. Här blommade näckrosorna från maj till september.

Längs det mesta av sjöns tredje sida växte vass och här och där kaveldun. Vassarna bröts på mitten av ett par flyttblock, ut till vilka man kunde kliva på mindre stenar som antagligen lagts dit av någon som ville få tillgång det öppna vattnet. Under vattenytan intill och utanför denna till synes naturliga brygga låg resterna av en helt vanlig och onaturlig brygga. Åldern var svår att uppskatta, men en bit in i skogen fanns vad som kunde vara resterna av ett hus och dessutom ett uråldrigt äppelträd som långsamt kvävdes i tallarnas tjocka skugga. Här blommade ramslöken på våren så att doften av vitlök gjorde luften alldeles tjock.

Kannibalsjön var en magisk plats. Bokstavligt talat, brukade vi säga. I sjön levde nämligen bara gäddor. Av alla de som fiskat i sjön, vilket de flesta som bodde i trakterna brukade göra då och då, hade ingen fått något annat. Gädda, däremot, det fick den som försökte. Stora och små. Feta och magra. Gröna och jungfruligt blanka och gamla, skeva och ärrade. Däremot var det ingen som någonsin skulle anteckna vilka fiskar de fått, hur stora de var eller när. Ingen skulle få för sig att fotografera sin fångst eller anmäla den som någon form av rekord. Ingen skulle heller någonsin ta upp fisken, alla gäddor släpptes respektfullt tillbaka i vattnet, där de lugnt simmade tillbaka och försvann.

Ingen förstod hur populationen kunde livnära sig helt på sig själv. På något sätt uppstod den näring som kunde skapa detta enorma bestånd av rovdjur utan tillförsel av växtprotein någonstans i kedjan. Jag behöver säkert inte nämna att fisken från Kannibalsjön aldrig fick ätas. Det visste var och en.

Agneta såg rakt fram med en min som inte sade särskilt mycket en ganska lång stund, som om hon hade fastnat i det leende man ger någon på gatan man tror att man kanske känner igen, men inte är säker, för att man har glömt glasögonen hemma. "Inga kommentarer? Inga alls?", frågade jag? Agneta vände huvudet mot mig, lyfte en välmanikyrerad och omsorgsfullt insmord hand, smakfullt glittrande av lagom många och lagom stora diamanter, och rättade till sin scarf. "Skaf" uttalade hon det när hon pratade om den, nu rättade hon bara till den.

"Han är väldigt vit", sade hon. Jag höjde på ögonbrynen så att musklerna i pannan krampade. "Och trevlig. Och vit", slätade hon över. Ögonbrynen tillät inte ytterligare lyftning utan att något annat gav efter, jag fick välja att svara med ett ord. "Vit?", genmälde jag och lade hela västvärldens skuld för den transatlantiska slavhandeln i betoningen. "Ja. Det får man ju ändå säga", sade Agneta och försökte sätta punkt med ett överslätande leende innan hon tog upp ett läppstift och sin sminkspegel ur väskan i knät.

Det sved så hårt att hon hade rätt. På flera sätt. Jonas var väldigt vit. Han hade inte bara den bredaste dialekten av alla killarna åkeriet, han snusade dessutom rinnigast och mest och han var ganska öppet rasistisk. Jag hade bortsett från allt detta för att hans föräldrar kom från någon småstad i Uganda, vilket jag tänkte att pappa skulle avsky, men han hade misstagit en långväxt svensk-ugandisk albino med keps och arbetsbyxor för en helt vanlig svenne. Om han bara hade haft glasögonen på sig. Han hade sett att även om han var vit och tänkte och pratade precis som han själv, så var han svart.

"Vissla nånting när du kommer, så att jag vet att det är du", var det sista jag hörde innan hon försvann in i mörkret, en skugga bland skuggor. Hon såg otroligt löjlig ut i helt svarta tajta kläder, med en för kort tröja som gjorde att hennes korsrygg och mjuka kärlekshandtag lyste fram ibland. Ögonvitor glittrade till i balaklavans ögonöppning i det svaga sken från gatlyktan som nådde henne där hon stod i det becksvarta skogsbrynet. Ögonvitor och snövitt hull i glipan mellan tajts och tröja, inget annat syntes. "Marseljäsen", väste hon och klev vidare in i en djungel av aspsly. Det där var min kvinna sen nu flera månader. Fick man ha sån tur? 

Jag ryckte i Räsers koppel och glömde att det inte var Räser utan Kuffy, Lindas ofantligt överviktiga vädurskanin. Den föll omkull av rycket och sprattlade ömkligt. Jag gav den säkert en halv minut att resa sig, men det lata kräket kom inte upp själv. Den andades tungt och astmatiskt och tittade slött framför sig. Noll värdighet. Noll. Hur kan man bli så fet på hö, pellets och bruna salladsblad? 

När Kuffy hämtat andan gick vi långsamt längs cykelvägen och varje gång vi passerade under en gatlykta kände jag grannskapets ögon på mig. Så många ögon. Ögon i träningsoverall, ögon i billiga nylonunderkläder på lördagkvällen, ögon med trötta fötter, dekorerade med gula, spruckna valkar på hälarna, vilande på en pall, i virkade tofflor. Ögon med rader av putsade kopparkastruller i storleksordning på väggarna. 

En del av planen fungerade precis som den skulle: Kaninen höll käften. Räser hade skällt som en dåre på allt som rörde sig eller stod stilla. Han var lika ivrig och dum som Kuffy var fet. Så länge kräket inte dog i en infarkt innan kvällen var slut kunde det här faktiskt gå i lås. 

"Allons enfants de la Patrie, le jour de gloire est arrivé! Contre nous de la tyrannie..." nynnade jag tills orden tog slut och blev något som jag trodde kanske var Marseljäsen. Jag kom ner på Kamremsvägen, en upplyst älv av grus och makadam genom området, och höll mig längs den mörka hagtornshäcken. Det vansinniga i att ha en kanin med sig, dessutom en kopiöst tjock kanin, gick upp för mig. Såg de sura villaägarna oss, jag otroligt självmedveten, kaninen med magen nästan släpande i marken, så skulle de minnas oss. Ofrånkomligen. "Ja, konstapeln, igår såg jag en stirrig yngling med gubbkepsgå förbi, han hade en sjukligt fet kanin i släptåg. Vissa behandlar djur hur som helst." Men det var släckt i fönstren. 

Det var släckt även på Tändspolevägen 11B och grinden var inte ens stängd, jag smet in i mörkret med djuret tätt efter. Varje gång vi stannade till verkade den äta. Varje gång. Det irriterade mig att den inte insåg stundens allvar. Vi famlade oss fram till öppningen mellan häcken och det höga planket mot allmänningen och skogen. Jag klämde mig igenom och drog kaninen efter mig i selen. Tändspolevägen 12A. Jag formade läpparna och visslade mjukt. Bakdörren öppnades omedelbart och där stod Linda flinande. Fick man ha sån tur? 

"Det handlar om att prioritera och planera. Du är din egen lyckas smed. Lycka är en fråga om en inställning." Säkert tio liknande under. Det var en lång lista hon hade fått till. Hon gick ner till köket och skuttade synkoperat nerför trappan, ba-dum, ba-dum, ba-dum. Plastmattan i hallen klibbade vid fotsulorna när hon styrde mot ytterdörren. Hon valde sandalerna, de gick att gå i rätt långt och borde tåla även lite regn om det skulle komma en skur. Bilnyckeln ur tennskålen på byrån, en titt i spegeln ovanför, den blommiga sommarklänningen fick verkligen hennes axlar att se vackra ut. Med handen på dörrhandtaget hejdade hon sig när hon kände värmen mot benen av solen som sken in genom ytterdörrens glasruta. Hon blev stående. Det såg så fantastiskt inbjudande ut. Resten av radhuset låg i skugga, men en solvarm och ljus rektangel bildades på golvet vår närmsta stjärna, allt livs upphov, sken in i hennes hem. Det var inget som brådskade. De skulle finnas kvar även lite senare, även en annan dag. Hon kastade handväskan på en stol, sparkade av sig sandalerna och lade sig i solrutan. Hon fick kura ihop sig, men att plötsligt få bli fyra år och värma sig i trygghet, det var värt lite omak.

"Det är kolonialism", sade Eddie. Han hade smulor i mustaschen och var ovanligt nykter. Han hade lutat cykeln mot korvkioskens solvarma vägg, där den grå färgen flagnade mellan veckopressens bleknande löpsedlar. "Du kan ju inte förutsätta att någon från en annan musikalisk kultur förstår att Ack Värmeland är pompös och sorglig eller att durskalor av någon anledning är glada. Vi måste ju ha lärt oss det. Musik är matematik, det visste redan Arkimedes, vad de olika tonintervallen väcker för känslor måste vara inlärt." Jag var osäker på ur vilken av alla hans passioners många källor just denna utgjutelse stammade, men det var av mindre vikt. Han var nästan nykter och pratade om den verkliga världen igen och smulorna i mustaschen visade att han åt. "När lär man sig det då?", frågade jag och skakade en flaska Pucko. Det kunde nog bli turné till sommaren. Turné, det betydde pengar.

Det var inte alls som att sväva, mer som att kastas. Centripetalkrafterna var väldigt påtagliga, armar och ben flaxade åt alla håll. När allt var stilla var det omöjligt att röra sig och många ställen gjorde ont. Jag kunde se de röda baklyktorna på Mazdan som stod på snedden i vägrenen femton meter lägre nedåt vägen, jag kunde skönja hur de var upprörda i bilen, det viftades med händer och skreks. Backljusen tändes i vitt och med en onödigt aggressivt vinande växellåda störtade bilen bakåt. Dörrarna öppnades och en man och en man klev ut genom passagerardörren. Det gick inte att se henne, men jag hörde en kvinna gråta på förarsidan. "Helvete", sade mannen. "Helvete", upprepade han. Jag försökte prata, men inga ljud kom fram. Sommarkappan hade blåst upp under luftfärden och låg under huvudet som en mantel. Den kändes blöt. Jag kunde inte känna något nedanför axlarna, men det stack fruktansvärt i både fötter och händer. Något verkade pulsera i magen. En sko hade flugit av, den lyste vitt bit bort i en slänt på andra sidan diket.

"Lever den?" hörde jag från förarsätet, kvinnans röst var tjock och darrande. "Jag tror det", sade mannen och satte sig på passagerarsätet och började rota i handskfacket. "Vi måste ringa polisen", snyftade kvinnan. "Jag tror inte vi har någon varningstriangel. Vi kommer att få böter", mumlade mannen. "Jag såg den inte, den kom från ingenstans", sade kvinnan. Hon hade slutat gråta och snöt sig.

Mannen tog fram något ur en sån plastmapp som bilens instruktionsbok brukar ligga i. Han hittade en Post-It som han höll upp samtidigt som han slog in ett nummer i telefonen med andra handen. Hans ansikte lystes upp av skärmen, han såg vanlig och ganska trevlig ut. Kvinnan öppnade bildörren men satt kvar och tog djupa andetag för att lugna sig. Ibland rullade skyar av dimma genom bilens strålkastarkäglor. Jag antog att jag frös när daggen lade sig över landskapet, men kroppen avslöjade inget. T-shirten hade glidit upp, det såg jag om jag tittade så långt nedåt, man såg lite av min svarta BH på höger sida och ett stort och smutsigt skrapsår över vänster höftkam. Något stack ut ur det vänstra låret, rakt ut genom jeansen. Det såg ut som en skärva av någon sorts sten.

Mannen lyfte telefonen till örat och närhetssensorn släckte ner skärmen. Efter några sekunder verkade någon svara. "Hej, Det här är Jonas Vallman, jag fick ditt nummer av Rosie när vi flyttade till hit?" Paus. "Heh, ja, det kunde vara bra att kunna ringa dig om man bodde här i trakterna, sa hon. Det springer ju runt så mycket vilt här i trakterna." Paus. "Ja, vi är längs Granholmsvägen, i höjd med Källbacken. Ett par kilometer bortom gamla busskuren." Paus. "Fantastiskt. Underbart. Tackar för det, då ses vi snart." Telefonen lyste upp hans ansikte en kort stund till när han tog ner den, sedan lade han på och låste skärmen. Han såg nöjd ut. Allt skulle ordna sig.

Han slängde in benen i bilen och satte på radion, en reklamradiokanal spelade jinglar för lokala företag. "Han kommer snart, det borde bara ta några minuter", sade han till kvinnan. "Gud vad skönt. Vilken tur."

Kvinnan vred kroppen bakåt och tog fram något, då syntes hennes ansikte genom bakfönstret. Hon hade en spretig frisyr med hemblekta slingor. En helt vanlig kvinna. Kanske jobbade hon på en förskola eller i en butik eller tog emot om ordrar på något företag. Hon fick tag i sin handväska och tog fram en påse Polly. Hon tog en näve och och gav påsen till mannen, som också hällde upp en handfull och de började äta. Han skruvade upp volymen när Styles "Vill ha dig" spelades och försökte luta ryggstödet bakåt, men gav upp när en barnstol i baksätet tog emot. Jag fascinerades över hur amatörmässigt producerad låten kändes jämfört med dagens radiohits. Det började flimra lite för ögonen.

"Vill ha dig" hann ta slut och någon annan låt hann halvvägs innan jag hörde motorljud. Inte sirener. Jag kände igen radiolåten, men visste inte vem det var som sjöng. Bilen kom närmare och gruset knastrade under däcken när den stannade bakom Mazdan och motorn slogs av. Ut klev en man som såg rekorderlig ut, det fanns inget annat ord. Han vad välkammad och hade oljerock ovanpå en fleecetröja som såg dyr ut. Antagligen akademiker. Kanske jägmästare. Under 30 år. "Hej, ni hade haft en liten krock?", sade han glatt.

Det logs. Kvinnan klev ur och kramade mannen, det såg lite stelt ut, de var helt tydligt nya bekantskaper. Männen tog i hand. De pratade lite om en gemensam bekant, sedan gick alla tre fram till motorhuven och de ställde sig och tittade ner mot kofångaren. Den unge välkammade mannen tog upp en ficklampa ur fickan, gick ner på knä och strök över huven, men reste sig upp igen och gjorde några gester som för att säga att det inte var någon fara. De pratade, men jag kunde inte höra vad de sade, det hade börjat surra elektriskt i öronen.

Den unge mannen kom fram till mig. Han gick ner på huk och strök mig över huvudet. "Stackarn, snart blir allt bra, lugn bara. Lugn, lugn, lugn", sade han med mjuk röst. "Sch-sch-sch." Sen reste han sig upp och öppnade bakluckan på bilen. Han tog fram något och jag hörde ljudet av en lång dragkedja som öppnades. Steg kom närmare igen och han höll i ett gevär. Jag blev förvirrad. Han gjorde några rörelser och avslutade med att dra bestämt i något på sidan av geväret. Han lade upp det mot axeln, riktade det rakt emot mig och tryckte av.

Det blev inte svart eller blixtrade till, men det sprakade kraftigt i öronen på ett obehagligt sätt och plötsligt var jag utanför. Allt var absolut tyst. Jag såg mannen pyssla lite med sitt gevär och den lite äldre mannen hålla om sin fru som grät igen. Oljerocken stoppade in geväret i fodralet, tog i hand, gjorde en trepunktsvändning med bilen och for tillbaka samma väg som han kommit.

Jag såg Mazdan stå kvar och bredvid den, i dikesrenen, låg en hjort. En hjort med stor, mäktig krona, två knäckta ben och huvudet i en märkligt vinkel. Ögonen var svarta, blanka och vidöppna. Pälsen var tovig av blod och grus och ur låret stack det ut en vass sten. Kvinnan satte sig i bilen, strålkastarna tändes och blinkade till lite när startmotorn arbetade.

När mannen klev in satte hon bilen i rullning, men den stannade tvärt efter ett tiotal meter. Mannen klev ut och kom joggande tillbaka. Två meter bort hoppade han ganska spänstigt över diket och stannade. Han plockade upp en vit tennissko från marken. Han iakttog den med en rynka mellan ögonbrynen. Sen såg han kort tillbaka på hjorten innan han verkade bestämma sig. Han vände sig fort bort och kastade skon så långt in i skogen han kunde. När han hade joggat tillbaka till bilen åkte de iväg.

Välva ett valv

Marc resonerade kring ordet sitta och den enorma förmåga till ordbildning som fanns fordomdags. Hur hänger det egentligen ihop. Sitta, säte, sits, sats, sätta. Sätta sig på sits eller säte. Avsats och bottensats. Plats och plätt. Palats och slätt.

Styrka

Du kan ligga bland de spröda boklöven och vänslas. Ingen skulle se dig. Koltrastarna sprätter oförtrutet efter någon sorts motbjudande flyn och dödgrävande larver, men de lägger säkert inte märke till dig. Fumla, ta, råka riva, armbågar på hår och hud, tänder som möts när mjukdelarna missar, men det finns ändå inget annat alternativ. Chansen är nu. Dagen är idag. Imorgon, eller bara när du går här ifrån, är du en annan, en större, en mer erfaren och helare person. Pressa dig mot någon välvning, önska bort grovt bomullstyg, känn hur smekningar fastnar i rörelsen mot fuktig hud. Glöm aldrig idag. Låt idag definiera dig.