En dag, efter en argumentation eller kommentar eller vad det var som alla andra, insåg Elisabeth att hon hade gått för långt. Lars hade åkt iväg med bilen och inte kommit tillbaka på hela natten. Dagen efter ringde han och bad henne hålla sig borta en timme så att han kunde packa lite saker, men hon hade vägrat med förevändningen att hon ville prata. Lars verkade ha bestämt sig för att det var nog med prat nu, att det var just hennes giftiga tunga som till slut knäckt kamelens rygg. Kamelen låg där nu, oförmögen att röra sig för egen maskin, i väntan på att skjutas och tas tillvara i form av kött, skinn och annat nyttigt.



Idag, mina vänner, har varit en soppa.