Agneta såg rakt fram med en min som inte sade särskilt mycket en ganska lång stund, som om hon hade fastnat i det leende man ger någon på gatan man tror att man kanske känner igen, men inte är säker, för att man har glömt glasögonen hemma. "Inga kommentarer? Inga alls?", frågade jag? Agneta vände huvudet mot mig, lyfte en välmanikyrerad och omsorgsfullt insmord hand, smakfullt glittrande av lagom många och lagom stora diamanter, och rättade till sin scarf. "Skaf" uttalade hon det när hon pratade om den, nu rättade hon bara till den.

"Han är väldigt vit", sade hon. Jag höjde på ögonbrynen så att musklerna i pannan krampade. "Och trevlig. Och vit", slätade hon över. Ögonbrynen tillät inte ytterligare lyftning utan att något annat gav efter, jag fick välja att svara med ett ord. "Vit?", genmälde jag och lade hela västvärldens skuld för den transatlantiska slavhandeln i betoningen. "Ja. Det får man ju ändå säga", sade Agneta och försökte sätta punkt med ett överslätande leende innan hon tog upp ett läppstift och sin sminkspegel ur väskan i knät.

Det sved så hårt att hon hade rätt. På flera sätt. Jonas var väldigt vit. Han hade inte bara den bredaste dialekten av alla killarna åkeriet, han snusade dessutom rinnigast och mest och han var ganska öppet rasistisk. Jag hade bortsett från allt detta för att hans föräldrar kom från någon småstad i Uganda, vilket jag tänkte att pappa skulle avsky, men han hade misstagit en långväxt svensk-ugandisk albino med keps och arbetsbyxor för en helt vanlig svenne. Om han bara hade haft glasögonen på sig. Han hade sett att även om han var vit och tänkte och pratade precis som han själv, så var han svart.