Han hade en fantastisk fantasi, så mycket stod klart. En berättarglädje och lust som överträffade de flestas, även om han då och då kunde uppfattas som kärv, men det var förväntat av en man från de vidsträckta norra länen. Hans senaste skapelse var en berättelse om en gudsman, vars levnads bana avslutats för så länge sedan, att historiens dimmor höljde den nästan helt. En av kristenhetens stora förkunnare, en form av föregångare till de stackars hesskrikna snöpingar som letade sig ända upp till götar, svear, vender, daner, gutar och allt vad de hette, barbarerna från ön Skandza, för att döpa dem i Jesu Kristi namn.

Jag tror att författaren själv, till skillnad från sin och sina musers senaste avkomma - alltså gudsmannen - är hedning. Där gudsmannen, en blandning av fantasm och realism, företräder den centraleuropeiska kristenhet som vi svenskar aldrig riktigt känt oss hemma i, så är författaren själv ett utomordentligt exempel på hur den kristna guden och fromheten, trots hundra år av pietism och laestadiansk galenskap, endast var en tunn fernissa ovanpå en animistisk övertygelse, andetro och vidskepliga tankar om skrymt, troll och skrock.