Nicolas Chauvin var berömd, för att inte säga legendarisk. Hans karriär var lång, trogen och definierades av en total hängivenhet, som för vissa var svår att ta för annat än en fasad. Någonstans därinne fanns en likadan man som dem, tänkte de, en man som drevs främst av möjligheten till personliga avancemang. Nicolas Chauvins tapperhet på slagfälten, hans säkerhet i alla situationer och hans förmåga att inspirera kamrater, meniga, underlydande, ockupationsbefolkning och snart sagt alla som utsattes för hans brinnande kärlek för både Napoleon och Frankrike, sög åt sig människor och smittades. Något i hans öppna, blå blick fick alla som mötte honom att se att han knappast någonsin talade för sig själv, själviskhet fanns inte i Nicolas Chauvin, utan ur övertygelse.
Det sladdrades också, främst bland dem som ännu inte hade träffat honom. Karriärister, strebrar, opportunister och alla de som funnit sig omsprungna i karriärstegen, de som inte delade hans stöd för revolutionen eller kejsardömet, de knorrade. Men det var svårt att värja sig mot en legend, särskilt mot en med både hjältegloria och högre makter på sin sida; om det var gud eller djävulen vågade ingen säga.
Det fanns nämligen något mer, utöver patos och en klarblå blick. Dibroc hade sett det tidigt när han som underofficer såg splitter från en kanon nästan amputera Chauvins vänstra arm utan att han mer än tillfälligt ryckte till och satte sig i gräset, som om hans kropp inte var viktig, som om han visste att han skulle överleva både detta och alla andra sår och hugg och slag hans seniga lekamen skulle få utstå. Dibroc hjälpte honom att binda om och snöra av armen och fixera den med en käpp och stödde honom när han krävde att få stå upp. Trots en skada som antagligen skulle ta hans liv fortsatte han att leda trupperna, om möjligt med ännu större patos. Han fick dem att göra det för revolutionen och för Frankrike och lyckades få dem att göra en samlad framryckning och fullgöra sin uppgift med minimala förluster.
"Gör det fort, monsieur" var allt han sade till fältskären som slutförde vad en stor, rostig skruv hade påbörjat med hans underarm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar