Nicolas och Nicolette #5

Dibroc satt på en fjärde stol vid bordet och slevade i sig consommé, det mesta av den åt han uppsugen i stora brödbitar. "Madame, vilken soppa", sade han ner i tallriken med den raspigaste röst Nicolette någonsin hade hört, varje mullrande, rosslande och skavande ord gjorde ont i hennes egen hals. Han förställde sitt ansikte i något som väl skulle vara ett charmant, snett leende ackompanjerat av en blinkning med ena ögat, men som blev något helt annat. Han hade märkligt gles, svart skäggväxt och var orakad i sitt klotrunda ansikte där de små mörkt glittrande ögonen satt djupt inne i hålorna. Längs skalpen var det svartbruna håret ojämnt snaggat med sax och övergick i en låg, fårad panna. Nicolette hade svårt att sätta ihop de enskilda delarna av denna klotrunda man. Trots att han nästan helt saknade hals bar han flera tunna halsdukar, gula av smuts, men samlade i en förvånansvärt flamboyant knut där män med hals hade adamsäpplet. Fracken såg ny ut, men han bar omaka ridstövlar, en svart och en röd, och hade lappade byxor.

Dibrocs rörelser var på en gång sävliga och ormiga och han hade en märklig ovana att gå med fingrarna längs bordsskivan varje han skulle ta en bit bröd eller eller plocka upp skeden. Det allra märkligaste med denna vana var att han inte tittade när han gjorde det, händerna tycktes sköta det själva. Ibland gick de fel, hittade inte det de var ute efter, och fick leta vidare. Clementine stirrade på honom och vågade inte säga ett ord.

Han och Nicolas pratade konstant, ganska lågmält, men det var svårt för Nicolette att förstå vad de pratade om; hela tiden nämndes nya platser, döda bekanta, levande vänner, offentliga personer, generaler, slagfält, utlänningar och rader av andra. Knappast någon av dem hade Nicolette hört talas om. Hon visste att Nicolas hade huvuddelen av sitt liv bakom sig redan när de gifte sig några månader efter att han hade sökt upp henne, och att hon antagligen inte skulle få veta värst mycket om det. Det hade hon accepterat, båda två gick in i partnerskapet med öppna ögon. Hon fick trygghet, status och en uppgift, han fick sällskap och soppa. När han dog skulle hon kunna leva väl på hans pension, kanske starta ett rörelse som en del andra änkor gjort. 

"Mademoiselle, jag vet att jag ser monstruös ut, jag har givit så mycket av min kropp för Frankrike, men jag tror att ni ser att mitt hjärta är gott", hade han sagt efter att ha bett att få tala med henne i enrum. Han hade lagt fram sitt förslag rakt och okonstlat, utan nervositet och med sin öppna blick hela tiden fäst vid hennes. "Mademoiselle, innan ni säger ja finns det en till sak ni måste veta. Jag kan inte längre få barn. Jag har faktiskt inte längre ens sådana drifter." Hon hade tackat ja utan att behöva någon närmare eftertanke.

Dibroc var mitt inne i en rosslande redogörelse när han pauserade och med eftertryck lade fram en poäng som skapade en lång tystnad. Nicolas såg nästan ivrig ut och lutade sig en smula framåt. "Du har hittat honom?" Dibroc nickade samtidigt som båda hans händer på pek- och långfingrar sprang fram mot sopptallriken, greppade den och förde den upp till hans mun. Han drack ur det sista och bad alla vid borde ursäkta en gammal soldats bordsskick. Han förvred sitt ansikte igen, torkade consommé ur skägget med ärmen på sin nya frack. "Han är här. Här i Frankrike." Chauvins ögon blev blanka och han lutade sig bakåt igen med blicken i fjärran.