Lönnrotharna #0

Elisa Törn cyklade mot centrum iförd skotskrutig kjol i naturtoner, främst brunt och grönt, och en rand i ljust gråblått i mönstret. Hon bar hemstickad kofta av rostrött akrylgarn som oktobervinden blåste rakt igenom och under den en t-shirt med Simone de Beauvoir screentryckt i vitt. Cykeln var av retromodell, men förhållandevis ny och den rullade fint. Hon hade en flätad cykelkorg med fällbart handtag, perfekt att bära in i föreläsningssalar, bibliotek och affärer. I den låg en miljövänlig tygkasse med två böcker och en virkning. Elisa Törn doftade te och bar sitt mörkbruna hår i en lång spikrak page med den snedkammade luggen fäst med hårspänne på höger sida ovanför ett par väldigt stora plastbågade glasögon.

Lars Vallström befann sig i sitt garage på Kamullsgatan. Han tyckte att det var kallt. Han hade på sig en vindjacka i blått med texten "OK Storfors" i flagande tryck på ryggen och tjocka manchesterbyxor mot kylan. Han bar ut cykeln, den var lätt och snabb, men gnisslade infernaliskt i nav och drev och grepptejpen hade lossnat från bockstyret, vid det här laget syntes enbart naken krom.

Elisa Törn kom längs Kamullsgatan precis som Lars Vallström sparkade igen garagedörren. Han ledde ut sin åldrande racer på trottoaren, satte portföljen på pakethållaren och med vänster fot på trampan sköt han ifrån, slängde benet över pakethållaren och började trampa. Helvete vad det blåste och vad var det med växlarna? Ögonen tårades i vinden och han försökte hitta en bekväm växel. Han hittade den när Elisa Törn befann sig tolv meter bakom på Kamullsgatan och han satte fart med starka orienterarvader spelande under manchestern.

Lars Vallströms tårar rann snabbt via tårkanalerna ned i hans näshåla och han kände sig snorig. Som gammal orienterare vände han huvudet snabbt åt vänster, täppte för höger näsborre med tummen och fräste till ut i motvinden. Laddningen fångades av den byiga vinden och efter en luftfärd på cirka tolv meter mötte den bakomvarande cyklist. Elisa Törns liv förändrades för alltid.