Förutom att halva huvudet tycktes saknas – där den vänstra delen av hjässan skulle sitta, satt ingenting, bara blank och rosa hud över en insjunken skalle – så saknades båda händerna och ena benet från strax ovan knäet. Ögat var elegant förbundet med bandage för att täcka en skada han åsamkats nyligen, som slutat med att ögat fick avlägsnas för att rädda hans liv. Märkligt tagen stod Nicolette med de andra stadsborna som samlats för att se den lilla processionen tåga in i staden. Hon iakttog hur denna hjälpligt sammanhållna klump av ärrvävnad med stor värdighet gled framåt längs gatan på en iögonenfallande vacker häst. Med en soldats raka hållning och bestämda grace manövrerade han djuret skickligt, trots att han saknade flesta av de kroppsdelar män brukade använda när de red.
Nicolas Chauvin, flerfaldig hjälte i den kejserliga armén, helhjärtat hängiven Napoleon, revolutionen och Frankrike, såg ut att trivas där han satt. Han var nu kring de femtio och tog emot hurraropen och applåderna som om han förtjänade dem, en falsk blygsamhet hade varit vanprydande efter allt han åstadkommit. Hans berömmelse var stor, men inte som andra mäns.
Han tittade rakt fram och verkade inte lägga märke till någon enskild individ, men när han ridit upp i höjd med Nicolette riktade han plötsligt sin enögda blick rakt mot henne. Hon stelnade till, men inte av obehag eller skräck, utan av den fullkomliga öppenhet och värme hans blick innehöll. Här fanns ingen hård bitterhet, inga mardrömmar om döende kamrater, ingen grymhet. Det här var en man som visste vad han ville och vart han skulle och inte lät något stoppa honom. Det tog Nicolette en kort stund att förstå att de snart skulle ses igen, men för att det mötet skulle uppstå behövde inga ansträngningar göras från hennes sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar