"Lugna dig, min vän. Det är inte din tur än." Det var oklart varifrån i rummet rösten kom, men en plötslig och okänd röst i ett mörkt rum fick mig att känna att det var min tur ännu mer, antagligen nu direkt. Jag kände mina grå mjukisbyxor bli varmt blöta av urin. Jag brast ut i en hulkande gråt, fullt ställ med snor och salivsträngar som dröp nedför skäggstubben på hakan.

Byxorna svalnade medan jag grät högt och barnsligt och det blöta, kalla collegetyget klistrade sig mot benen. Jag fortsatte gråta en lång stund, tills hulkningarna stillnade av sig själva. Jag accepterade, jag var redo, "Ta mig!", tänkte jag. Jag sköt ut bröstet för att möta det eviga mörkret med högburet huvud, om än dränkt i min egen urin.

Inget hände. Det var helt tyst och mörkt, men jag tyckte mig ana en utandning i luften en bit bort. Efter en sista krampaktig hulkning insåg jag att jag var otroligt kissnödig, vilket var konstigt, eftersom jag hade tömt blåsan en kort stund tidigare. Plötsligt hördes ett ljud, som en dragkedja som någon drog upp otroligt långsamt. En hasning av tyg. Efter en stunds total tystnad hörde jag en låskolv vridas om, oändligt långsamt. Ett dörrvred trycktes ned och sakta, sakta växte en en värld av ljus fram. En man gick ut genom dörren utan ett ord, han öppnade dörren så lite han kunde och klämde sig ut genom springan. När han var ute vände han huvudet mot dörren och viskade "Förlåt" innan han försiktigt stängde dörren om mörkret igen. Det hördes klirr av glas och samtalssorl från lokalen utanför. Byxorna var iskalla.