Birgitta tänkte sig att det fanns olika nivåer i helvetet. Hon var osäker på vad som tarvades för att hamna i de lägre nivåerna med de hemskare straffen, men de borde vara ganska glest befolkade - folk var ju i allmänhet ganska hyggliga och få knuffade bögar ur höga byggnader, tog isär människor på grymma sätt och dekorerade sina hem med dem eller delade ut reklam även i brevlådor som sade "Ingen reklam tack". Birgitta hade fått sätta ditt en större skylt på sin ytterdörr och med tiden kompletterat texten med flera utropstecken, sedermera även dödskallar och bloddrypande knivar. Trots det låg där både då och då färglada trycksaker från Biltema eller Clas Ohlson på hallmattan och hånskrattade när hon kom från jobbet.

Skärselden kändes mer trovärdig, tyckte Birgitta. Ett tidsbestämt straff kunde hon köpa. En gud som skapade ett universum med en jordplanet omgiven av både ett magnetfält och ett lager ozon till skydd mot ogästvänlig strålning, samt hela det jävla zoo som bebodde den, och som dessutom skickade ner sin son för att predika det där med att vända andra kinden till, borde väl kunna tänka lägre än eviga plågor. Evigheten var lång. Det måste bli gammalt ganska fort att bli stucken med gafflar, kokad i grytor, äten av demoner och bränd av eld.

En nivå hon tyckte skulle vara lagom för henne skulle vara ett år eller kanske två i ett varmt väntrum med galonklädd soffa med bara tio år gamla motortidningar att läsa, iklädd svettiga trosor som konstant skar in mellan skinkorna. Och om någonsin ett namn ropades upp så var det inte hennes. Nåt sånt. Men eld och gafflar? Obeskrivliga plågor?

Hon var svettig nu och led svårt av en av helvetesplågorna - illasittande, fuktiga underbyxor. Mullen var ett gytter av rötter och yxan var slö och hela tiden slog det gnistor mot stenar. Hon var lite orolig för en glödbrand och onödig uppmärksamhet. Hon lutade spaden mot en sten och lät Kevin Holmertz rulla ur byggplasten och ner i diket hon lagt de senaste tre timmarna på att gräva. Hon vek ihop plasten snyggt och lade den i en säck.

Hon lyfte hans buntar med färgglada trycksaker och kastade ned dem en och en ovanpå honom tills han inte syntes längre. Himlen var rosaröd och orange och blå, mellan de glesa grantopparna såg hon svalor jaga. Luften var mättad av jord, torra lavar, tryckfärg och den märkliga doft som uppstod när verktyg av järn träffade stenar. Hon fyllde lungorna med sommarkvällen och strödde ett lager jord på reklamen och pojken, lade över ett lager gamla rötter och sten, sedan mer jord, mer rötter och sten. Hon stampade till noga och fyllde i det sista. Med armarna framför ansiktet klämde hon sig mellan de magra granarnas torra, vassa grenar och hämtade vatten i en plastpåse ur en mosse. Hon vattnade och stampade noggrant ihop jorden för att inga djur enkelt skulle kunna gräva sig ner. Sist lade hon tillbaka mattan av mossa och tuvor hon hade lyft undan innan hon började gräva.