Efterhand kunde fler och fler titta upp och se vad som pågick uppe i parken på kullen. Vad de såg var Roger Lönnroth som halvsatt ett par meter uppe i luften, hans kläder hade brunnit upp och hans ögon och mun såg ut att vråla ut eldstungor som förband honom med solen. Hans bleka kropp lyste varmt rött – någon sade att det såg ut som när man sätter handen framför en stark ficklampa i mörkret. Genom huden såg man plasmatentaklerna leta sig runt inne i hans bål som ilskna ormar, då och då såg man de inre organen avteckna sig som skuggor mot buken.
Bordunen rullade genom luften som en konstant chockvåg genom kött, märg, ben och vävnad, men avtog sakta och till slut hade luften slutat skaka så mycket att de åskådare som vågade kunde resa sig upp och se skådespelet.
De såg de elektriskt knastrande och sprakande lemmarna av eld och plasma en efter en släppa Roger Lönnrot och när hans kropp slutade lysa såg de att huden var täckt av ett rött mönster som förgrenade sig över hela kroppen, som blixtar. De sista armarna som släppte honom var de som tycktes gå rakt in i hans ögon och mun, de drog sig sakta loss, men ögon och den gapande munnen fortsatte att lysa av sig själva med ett bländande ljus. Hans halvsittande, ihopsjunkna och passiva kropp lyfte armarna och ställde sig rak i luften och utan att röra munnen började han tala.
Det var öronbedövande och ljudet tycktes fylla alla oktaver, tonrymder och dimensioner samtidigt. Människor flydde för sina liv och flera trampades ner. När det väl gick att röra sig tömdes torget fort så när som på etthundraelva personer som stod blick stilla och lyssnade. Samtidigt rullade dimman in som en lavin från sjön och svepte in hela staden i en ozonstinkande smog. Storforsborna grät av fasa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar