"Vissla nånting när du kommer, så att jag vet att det är du", var det sista jag hörde innan hon försvann in i mörkret, en skugga bland skuggor. Hon såg otroligt löjlig ut i helt svarta tajta kläder, med en för kort tröja som gjorde att hennes korsrygg och mjuka kärlekshandtag lyste fram ibland. Ögonvitor glittrade till i balaklavans ögonöppning i det svaga sken från gatlyktan som nådde henne där hon stod i det becksvarta skogsbrynet. Ögonvitor och snövitt hull i glipan mellan tajts och tröja, inget annat syntes. "Marseljäsen", väste hon och klev vidare in i en djungel av aspsly. Det där var min kvinna sen nu flera månader. Fick man ha sån tur? 

Jag ryckte i Räsers koppel och glömde att det inte var Räser utan Kuffy, Lindas ofantligt överviktiga vädurskanin. Den föll omkull av rycket och sprattlade ömkligt. Jag gav den säkert en halv minut att resa sig, men det lata kräket kom inte upp själv. Den andades tungt och astmatiskt och tittade slött framför sig. Noll värdighet. Noll. Hur kan man bli så fet på hö, pellets och bruna salladsblad? 

När Kuffy hämtat andan gick vi långsamt längs cykelvägen och varje gång vi passerade under en gatlykta kände jag grannskapets ögon på mig. Så många ögon. Ögon i träningsoverall, ögon i billiga nylonunderkläder på lördagkvällen, ögon med trötta fötter, dekorerade med gula, spruckna valkar på hälarna, vilande på en pall, i virkade tofflor. Ögon med rader av putsade kopparkastruller i storleksordning på väggarna. 

En del av planen fungerade precis som den skulle: Kaninen höll käften. Räser hade skällt som en dåre på allt som rörde sig eller stod stilla. Han var lika ivrig och dum som Kuffy var fet. Så länge kräket inte dog i en infarkt innan kvällen var slut kunde det här faktiskt gå i lås. 

"Allons enfants de la Patrie, le jour de gloire est arrivé! Contre nous de la tyrannie..." nynnade jag tills orden tog slut och blev något som jag trodde kanske var Marseljäsen. Jag kom ner på Kamremsvägen, en upplyst älv av grus och makadam genom området, och höll mig längs den mörka hagtornshäcken. Det vansinniga i att ha en kanin med sig, dessutom en kopiöst tjock kanin, gick upp för mig. Såg de sura villaägarna oss, jag otroligt självmedveten, kaninen med magen nästan släpande i marken, så skulle de minnas oss. Ofrånkomligen. "Ja, konstapeln, igår såg jag en stirrig yngling med gubbkepsgå förbi, han hade en sjukligt fet kanin i släptåg. Vissa behandlar djur hur som helst." Men det var släckt i fönstren. 

Det var släckt även på Tändspolevägen 11B och grinden var inte ens stängd, jag smet in i mörkret med djuret tätt efter. Varje gång vi stannade till verkade den äta. Varje gång. Det irriterade mig att den inte insåg stundens allvar. Vi famlade oss fram till öppningen mellan häcken och det höga planket mot allmänningen och skogen. Jag klämde mig igenom och drog kaninen efter mig i selen. Tändspolevägen 12A. Jag formade läpparna och visslade mjukt. Bakdörren öppnades omedelbart och där stod Linda flinande. Fick man ha sån tur?