En klorofyllgrönt upplyst stig genom blandskogen vidgade sig till en glänta innan man kom fram till Kannibalsjön. Den hade tre vikar och var formad som en oregelbunden triangel. Längs den ena sidan av triangeln låg en mossmark med små träd och frodiga porsbuskage som spred en fantastisk doft av varm skog och försommarens svala brännvin. Längs sidan som låg mot norr låg ett för det mesta solbelyst stup, en hylla av lavtäckt granit som först försiktig och sedan allt brantare försvann ner mot den svarta vattenytan. Här blommade näckrosorna från maj till september.

Längs det mesta av sjöns tredje sida växte vass och här och där kaveldun. Vassarna bröts på mitten av ett par flyttblock, ut till vilka man kunde kliva på mindre stenar som antagligen lagts dit av någon som ville få tillgång det öppna vattnet. Under vattenytan intill och utanför denna till synes naturliga brygga låg resterna av en helt vanlig och onaturlig brygga. Åldern var svår att uppskatta, men en bit in i skogen fanns vad som kunde vara resterna av ett hus och dessutom ett uråldrigt äppelträd som långsamt kvävdes i tallarnas tjocka skugga. Här blommade ramslöken på våren så att doften av vitlök gjorde luften alldeles tjock.

Kannibalsjön var en magisk plats. Bokstavligt talat, brukade vi säga. I sjön levde nämligen bara gäddor. Av alla de som fiskat i sjön, vilket de flesta som bodde i trakterna brukade göra då och då, hade ingen fått något annat. Gädda, däremot, det fick den som försökte. Stora och små. Feta och magra. Gröna och jungfruligt blanka och gamla, skeva och ärrade. Däremot var det ingen som någonsin skulle anteckna vilka fiskar de fått, hur stora de var eller när. Ingen skulle få för sig att fotografera sin fångst eller anmäla den som någon form av rekord. Ingen skulle heller någonsin ta upp fisken, alla gäddor släpptes respektfullt tillbaka i vattnet, där de lugnt simmade tillbaka och försvann.

Ingen förstod hur populationen kunde livnära sig helt på sig själv. På något sätt uppstod den näring som kunde skapa detta enorma bestånd av rovdjur utan tillförsel av växtprotein någonstans i kedjan. Jag behöver säkert inte nämna att fisken från Kannibalsjön aldrig fick ätas. Det visste var och en.