Det var inte alls som att sväva, mer som att kastas. Centripetalkrafterna var väldigt påtagliga, armar och ben flaxade åt alla håll. När allt var stilla var det omöjligt att röra sig och många ställen gjorde ont. Jag kunde se de röda baklyktorna på Mazdan som stod på snedden i vägrenen femton meter lägre nedåt vägen, jag kunde skönja hur de var upprörda i bilen, det viftades med händer och skreks. Backljusen tändes i vitt och med en onödigt aggressivt vinande växellåda störtade bilen bakåt. Dörrarna öppnades och en man och en man klev ut genom passagerardörren. Det gick inte att se henne, men jag hörde en kvinna gråta på förarsidan. "Helvete", sade mannen. "Helvete", upprepade han. Jag försökte prata, men inga ljud kom fram. Sommarkappan hade blåst upp under luftfärden och låg under huvudet som en mantel. Den kändes blöt. Jag kunde inte känna något nedanför axlarna, men det stack fruktansvärt i både fötter och händer. Något verkade pulsera i magen. En sko hade flugit av, den lyste vitt bit bort i en slänt på andra sidan diket.

"Lever den?" hörde jag från förarsätet, kvinnans röst var tjock och darrande. "Jag tror det", sade mannen och satte sig på passagerarsätet och började rota i handskfacket. "Vi måste ringa polisen", snyftade kvinnan. "Jag tror inte vi har någon varningstriangel. Vi kommer att få böter", mumlade mannen. "Jag såg den inte, den kom från ingenstans", sade kvinnan. Hon hade slutat gråta och snöt sig.

Mannen tog fram något ur en sån plastmapp som bilens instruktionsbok brukar ligga i. Han hittade en Post-It som han höll upp samtidigt som han slog in ett nummer i telefonen med andra handen. Hans ansikte lystes upp av skärmen, han såg vanlig och ganska trevlig ut. Kvinnan öppnade bildörren men satt kvar och tog djupa andetag för att lugna sig. Ibland rullade skyar av dimma genom bilens strålkastarkäglor. Jag antog att jag frös när daggen lade sig över landskapet, men kroppen avslöjade inget. T-shirten hade glidit upp, det såg jag om jag tittade så långt nedåt, man såg lite av min svarta BH på höger sida och ett stort och smutsigt skrapsår över vänster höftkam. Något stack ut ur det vänstra låret, rakt ut genom jeansen. Det såg ut som en skärva av någon sorts sten.

Mannen lyfte telefonen till örat och närhetssensorn släckte ner skärmen. Efter några sekunder verkade någon svara. "Hej, Det här är Jonas Vallman, jag fick ditt nummer av Rosie när vi flyttade till hit?" Paus. "Heh, ja, det kunde vara bra att kunna ringa dig om man bodde här i trakterna, sa hon. Det springer ju runt så mycket vilt här i trakterna." Paus. "Ja, vi är längs Granholmsvägen, i höjd med Källbacken. Ett par kilometer bortom gamla busskuren." Paus. "Fantastiskt. Underbart. Tackar för det, då ses vi snart." Telefonen lyste upp hans ansikte en kort stund till när han tog ner den, sedan lade han på och låste skärmen. Han såg nöjd ut. Allt skulle ordna sig.

Han slängde in benen i bilen och satte på radion, en reklamradiokanal spelade jinglar för lokala företag. "Han kommer snart, det borde bara ta några minuter", sade han till kvinnan. "Gud vad skönt. Vilken tur."

Kvinnan vred kroppen bakåt och tog fram något, då syntes hennes ansikte genom bakfönstret. Hon hade en spretig frisyr med hemblekta slingor. En helt vanlig kvinna. Kanske jobbade hon på en förskola eller i en butik eller tog emot om ordrar på något företag. Hon fick tag i sin handväska och tog fram en påse Polly. Hon tog en näve och och gav påsen till mannen, som också hällde upp en handfull och de började äta. Han skruvade upp volymen när Styles "Vill ha dig" spelades och försökte luta ryggstödet bakåt, men gav upp när en barnstol i baksätet tog emot. Jag fascinerades över hur amatörmässigt producerad låten kändes jämfört med dagens radiohits. Det började flimra lite för ögonen.

"Vill ha dig" hann ta slut och någon annan låt hann halvvägs innan jag hörde motorljud. Inte sirener. Jag kände igen radiolåten, men visste inte vem det var som sjöng. Bilen kom närmare och gruset knastrade under däcken när den stannade bakom Mazdan och motorn slogs av. Ut klev en man som såg rekorderlig ut, det fanns inget annat ord. Han vad välkammad och hade oljerock ovanpå en fleecetröja som såg dyr ut. Antagligen akademiker. Kanske jägmästare. Under 30 år. "Hej, ni hade haft en liten krock?", sade han glatt.

Det logs. Kvinnan klev ur och kramade mannen, det såg lite stelt ut, de var helt tydligt nya bekantskaper. Männen tog i hand. De pratade lite om en gemensam bekant, sedan gick alla tre fram till motorhuven och de ställde sig och tittade ner mot kofångaren. Den unge välkammade mannen tog upp en ficklampa ur fickan, gick ner på knä och strök över huven, men reste sig upp igen och gjorde några gester som för att säga att det inte var någon fara. De pratade, men jag kunde inte höra vad de sade, det hade börjat surra elektriskt i öronen.

Den unge mannen kom fram till mig. Han gick ner på huk och strök mig över huvudet. "Stackarn, snart blir allt bra, lugn bara. Lugn, lugn, lugn", sade han med mjuk röst. "Sch-sch-sch." Sen reste han sig upp och öppnade bakluckan på bilen. Han tog fram något och jag hörde ljudet av en lång dragkedja som öppnades. Steg kom närmare igen och han höll i ett gevär. Jag blev förvirrad. Han gjorde några rörelser och avslutade med att dra bestämt i något på sidan av geväret. Han lade upp det mot axeln, riktade det rakt emot mig och tryckte av.

Det blev inte svart eller blixtrade till, men det sprakade kraftigt i öronen på ett obehagligt sätt och plötsligt var jag utanför. Allt var absolut tyst. Jag såg mannen pyssla lite med sitt gevär och den lite äldre mannen hålla om sin fru som grät igen. Oljerocken stoppade in geväret i fodralet, tog i hand, gjorde en trepunktsvändning med bilen och for tillbaka samma väg som han kommit.

Jag såg Mazdan stå kvar och bredvid den, i dikesrenen, låg en hjort. En hjort med stor, mäktig krona, två knäckta ben och huvudet i en märkligt vinkel. Ögonen var svarta, blanka och vidöppna. Pälsen var tovig av blod och grus och ur låret stack det ut en vass sten. Kvinnan satte sig i bilen, strålkastarna tändes och blinkade till lite när startmotorn arbetade.

När mannen klev in satte hon bilen i rullning, men den stannade tvärt efter ett tiotal meter. Mannen klev ut och kom joggande tillbaka. Två meter bort hoppade han ganska spänstigt över diket och stannade. Han plockade upp en vit tennissko från marken. Han iakttog den med en rynka mellan ögonbrynen. Sen såg han kort tillbaka på hjorten innan han verkade bestämma sig. Han vände sig fort bort och kastade skon så långt in i skogen han kunde. När han hade joggat tillbaka till bilen åkte de iväg.