Släpljuset gjorde turistgrupperna på Drottninggatan till långa, svepande skuggor på marken och putsen på de gamla husen till brinnande guld. Japaner och spanjorer stannade till och tittade en stund på den lilla gruppen av Lönnrothare som stod med handflatorna öppna mot den sjunkande sensommarsolen och mässade sina underliga harmonier. En av dem var inte äldre än tretton år, hennes röst var spröd och ovan, men hennes leende var äkta när hon sjöng med slutna ögon.
Yusei Hayashi och Hanata, hans fru sedan tre veckor, stannade till och Yusei lyfte sin kompaktkamera för att ta en bild på gruppen. Deras dräkter sprakade i orange och indigo och ledarens guldtofsar glittrade. Mot rappningen i släpljus skulle det bli en spektakulär bild. Han tog en stund på sig att rama in den rätt, men det kändes inte som om de skulle vara klara snart, det fanns att komponera.
Hans ögon fästes vid ledaren i displayen, hennes grå hår var nästan vitt, hennes ansikte magert och ganska strängt. Hon sjöng med slutna ögon och vaggade svagt fram och tillbaka. Hon såg så lugn ut och verkade vara fullständigt uppslukad av sin andakt. Yusei hajade till när han i displayen plötsligt såg hennes ögon spärras upp och hur hon stirrade honom rakt i ögonen via i kameran. Han lyfte blicken, men utanför kameradisplayen blundade hon fortfarande som innan och vaggade långsamt.
I displayen började hennes mun att röra sig. Han kände inte igen orden han hörde, men han hörde inte heller med öronen. Det var inget språk han hade hört tidigare, men han förstod precis vad hon sade. “Ljuset är du, Yusei Hayashi. Det är inte ditt att fånga.” Han tvekade en stund men tog av någon anledning ändå bilden. När han tittade upp från displayen stod hon och mässade tyst med slutna ögon precis som innan. “Vad är det?”, frågade Hanata. “Jag vet inte”, svarade Yusei och när hans fru fortsatte fråga stängde han händelsen inom sig och sade att han hade fått något i ögat.
Lönnroth! Lönnroth! Lönnroth!
SvaraRadera