Tefärgat ljus silade in genom fönstren, ovanför vattenytan verkade det vara en strålande dag. Kyrkoherde Dieter Schlägers forna beslutsamhet var som bortblåst. Att möta skaparen genom att begå en enorm synd var kanske inte en genomtänkt idé. Bilen var dessutom mer vattentät än han hade trott. Han satt nu fem-sex meter under ytan i ett vattenfyllt stenbrott och det hade gått ett bra tag. Bilens klocka hade slocknat och han hade lämnat mobilen hemma, den tillhörde trots allt Svenska kyrkan. Kanske kunde det röra sig om en kvart? Som så ofta de senaste sju åren kände han ett gnagande tvivel. I bilens kupé var Gud påtagligt frånvarande. Där fanns bara Dieter Schläger, hans tvivel, saknad, brister och sådant människor samlade på sig i sina bilar. Under sig såg han stora klippblock och mängder av fordon av olika årsmodell, vissa såg ut att ha legat där länge, andra att ha dumpats nyligen. Några var skrot, andra troligen försäkringsbedrägerier. Antagligen innehöll inga andra tysksvenska kyrkoherdar.
Han ryckte till när den blanka vattenytan ovanför bröts sönder och en tre meter lång stalagtit av vitt skum bildades. Hoppet blossade upp om att Herren äntligen skulle visa sig för att bekräfta sin existens och Dieters utvaldhet. Bubblorna i stalagtiten började stiga efter ett ögonblick och när de skingrades syntes en fet ung man i röda badbyxor som simmade uppåt mot ytan. Fler stalagtiter – två tätt efter varandra, sedan två till lite mindre perfekt synkroniserat. Två kvinnor och tre män, varav en ganska kraftigt överviktig, trampade vatten ett tag innan de simmade mot den branta klippväggen, nästan precis där Dieter hade kört ner sin bil för att dö.
Dieter bävade för att bli upptäckt, rentav igenkänd, folk visste vem han var. Han hade samlat Storfors kristenhet när stormen blåste som värst. De hade demonstrerat, skrikit, träffats i smyg, diskuterat fruktansvärda dåd mot Lönnrotharna.
Nästan nittio procent av medlemmarna i hans församling hade sagt upp sitt medlemskap i kyrkan, samma siffra gällde för övrigt hela länet. De som inte gjort det orkade väl inte med administrationen.
Totalt hade Svenska kyrkan tappat sjuttiosex procent av sina medlemmar. De som var kvar försökte svetsa sig samman, en blandning av de verkligt troende och de som föraktade allt som var nytt. Dieter var perfekt, eftersom han hörde samman i båda lägren.
Han blundade och började sjunga Psalm 251, Var jag går i skogar, berg och dalar. Vid andra versen började vattnet stiga fortare. Vid den tredje nådde det testiklarna. Han sjöng färdigt den fjärde versen, snart skulle Gud och hans änglar hämta honom hem. Han öppnade ögonen och skrek högt när han insåg att han inte var ensam i bilen. På sätet bredvid satt Roger Lönnroth och den jäveln lyste. Han satt där och såg sådär fruktansvärt trött ut med sin patetiska skepparkrans. "Varför ber du till en låtsasgud när det finns en riktig, Dieter?", sade Roger Lönnroth och något brast inom Dieter. Sju års motstånd och hat brann ut i ett moln av elektriskt knastrande ljus när Roger Lönnroth lade sin vänstra hand på sidan av hans huvud. Sen var han borta. Nu nådde vattnet Dieter Schläger upp till näsan. Han tog ett snabbt andetag, dök under ytan och började veva ner fönstret.
Hallå? Sen då?
SvaraRadera