Till Ola Larsmo

De flydde, men inom sig. Djupare och djupare bröt de ny mark, långt ut på prärier och stäpper, högt upp i fjällmassiv. De törstade i långa karavaner på dödsföraktande färder längs solsvedda platålandskap, där skarpa skärvor och splittrade klippor rev igenom hästarnas skor och nötte hovarna in till det blödande köttet. De vände moränåsarna ut-och-in för att hitta byggmaterial, de sökte och fann mineraler och de syntetiserade allt som var naturligt i tunga maskiner.

Detta fortgick tills de till slut hade funnit sina sökta habitat: Svenskblygderna. En plats där de kunde ta sina bultande hjärtan i vänstra handen och från dem borsta bort lite jord och boss med en smutsig näve. Därefter hade de att svepa in dem i sina näsdukar och sedan gräva ner dem i den hårda jorden i gropar upptagna med stor möda. I dessa nejder, och på sina bultande hjärtan, satte de upp höga bopålar. Nu var de hårda och de hörde samman med själva jorden, som motvilligt stötte upp deras föda i ojämna och knappa portioner.

Svenskblygderna? Var det bara ett ord som i sin passiva och kliniskt vulgära aggression plågade dig? Ett ord som väckte avsky och vämjelse? Är den krypande känsla av obehag i bröstet som detta ord lämnar efter sig, som en läckande påse kompost på hallmattan, ett arv efter en sexualsyn som du lånat från en gammal slagrörd prost med fradga i mungipor och ett sedan generationer inlärt förakt för alla kön utom hans eget? Det är svårt att säga, men kanske säger det något om dig. Om oss. Men antagligen inte det vi tror.