Gubbäppelträdet

Gubbäppelträdet i trädgården öppnade en gång om året sina vita könskörtlar mot omvärlden och legioner av naturens svartglänsande, surrande seminatörer infann sig lydigt. Gubbäpplet, ett inhemskt dalskt tamäpple, har rött, fett skal och kött som är så mjukt att även tandlösa gamla gubbar kan ta en tugga. Som en boll av potatismos vars yta torkat till ett skinn. Som en insekt, inifrån upplöst av spindelns gift. Ett träd från vilket vi varje höst tog ned den frukt vi fann vackrast och nervöst tog ett bett, ett bett som varje år framkallade samma besvikelse, samma vämjelse. Ett årligt litet västgötaklimax. 

För mig hade gubbäppelträdet varit själva symbolen för ett land, där det kvävande överförmynderiet var så intensivt att till och med frukten var förtuggad och lättsockrad för en medborgare som saknar förmåga att avgöra sitt eget bästa. I gubbäpplet såg jag ett land som var en tundra helt oförmögen att frambringa något sött och solvarmt, som en ananas.