Bror

– Bror, jag trodde att det skulle bli annorlunda.
– Annorlunda bror, hur menar du?
– Jo Bror, att när vi var inne i snurren, alltså när vardagen och livet avkrävde oss den största anpassning, så skulle vi foga oss.

Kavaletten med leran vreds ett kvarts varv, kort senare växte kött fram ur leran i form av en ryggtavla. Någon tände en cigarett, det kan ha varit jag.

– Gjorde du inte det då, bror? Anpassade dig? svarade Bror med försommarsolen på sin panna genom de höga ateljéfönstren och äppelträden utanför.
Bror funderade och knackade nervöst med tändsticksasken i bordet.
– Jo, men allt låg ju kvar, Bror. Under ytan. Inte ens djupt begravt.
– Bror, det kanske är självklart, hjärnan formas innan vardagen formas, hjärtat kanske vill vad det vill även om du gör något annat på dagarna?
– Jo, du har rätt, Bror. Men jag kände förtröstan om att jag skulle kunna vandra den här vägen, den verkade bra. Som när man lär sig dricka bittra drycker; det är hemskt i början, men nödvändigheten tvingar en att vänja sig, och sedan älskar man det.
– Är det nödvändigt att dricka bittra drycker, bror?
– Det är nödvändigt, Bror. Att skaffa sig vanor är en del av att bli vuxen, och att bli vuxen är en medveten process, ett långt och plågsamt umgänge med en demonregissör som med blod mellan tänderna klöser glädjen och allt som spritter ur ditt liv. De bittra dryckerna är rekvisita, men rekvisita behövs, annars blir det sån där konstig experimentell teater – och vuxenlivet är ett kostymdrama.
– Det låter drastiskt, bror?
– Jag tror att det är drastiskt, men jag förstärker naturligtvis verkligheten i min berättelse, precis som du gör i dina skulpturer, Bror.
 
Bror såg ut att inte höra, men arbetade muttrande vidare med fingrar och en mirett kletig av ljusbrun lera. Bror visste att han hörde.

– Men det går inte hela vägen, bror, är det det du säger? Bror formade en arm och putsade ett skulderblad.
– Bror, den som tror sig ha grävt så djupt ljuger, det är vad jag säger. Det känns som om jag har råkat se i en spegel från fel vinkel och råkat se in i en annan verklighet, en dimension bortom vår. Och där, Bror, låg allting kvar i en hög och väntade på mig.
– Men är du inte alls anpassad, bror?
– Jag är som du, Bror. Mer sliten, mer erfaren. Avsevärt visare och jag kan nya saker, men anpassningen är fernissa. Civilisationen är en fernissa, allt handlar om hur många lager du har lagt på och hur mycket du låter den flagna mellan strykningarna.
– Bror, du har rätt.